Under sitt första år som USA:s president har Barack Obama åstadkommit en respektabel lista på politiska bedrifter.

Snart kommer han med stor sannolikhet att bli den första presidenten på 40 år som genomför en ordentlig sjukvårdsreform. Han har stabiliserat ekonomin med hjälp av ett enormt stimulanspaket och kostsamma stöd till banker och finansinstitutioner, återupprättat USA:s globala ställning, avslutat Bushepokens tortyr och prioriterat om trupper från Irak till Afghanistan.

Han har även radat upp ett dussintal väsentliga inrikespolitiska triumfer. Från en rejäl expansion av det sociala skyddsnätet, som innebär att miljoner amerikaner kan behålla sina bostäder och försörja sina familjer under den rådande krisen, till sjukförsäkringsprogrammet S-Chip, som ger sjukförsäkring till 4 miljoner barn, nödvändiga reformer av kreditkorts- och studielånssystem, lagar som motverkar lönediskriminering av kvinnor och etniska minoriteter samt en framgångsrik nominering av den första latinameri- kanska kvinnan till Högsta domstolen.

Ändå har hans popularitet rasat. Omkring hälften av ameri- kanerna är mycket nöjda med Obamas jobb som president, jämfört med 65 procent för ett år sedan. Liberaler kritiserar Obama för att inte tillräckligt mycket ha tagit avstånd från Bushs agenda, medan konservativa amerikaner försöker utmåla honom som radikal och slösaktig.

Men i själva verket finns det åtminstone tre mer komplicerade skäl till Obamas bristande popularitet:

1 Glappet mellan Obamas kampanj och hans politiska agenda. Obamas valkampanj präg- lades ständigt av en kontrast mellan de passionerade anhängarna, som entusiastiskt och tårögt viftade med Change we can believe in-skyltar, och den pragmatiska, traditionellt demokratiska agenda som Obama faktiskt förespråkade.

Obama vann presidentvalet med den största majoriteten av väljare på två decennier, men hans väljarkoalition var en av de brokigaste som någonsin röstat fram en amerikansk president. Det var allt från radikala vänsterdemokrater till oberoende, moderata väljare och en och annan konservativ republikan. De projicerade vitt skilda förhoppningar på Obama under kampanjen. Alla dessa fantasier blev oförenliga med Obamas verkliga agenda som president, vilket resulterat i att många av hans politiska bedrifter saknar bredare stöd.

Sjukvårdsreformen ser ut att bli en historisk seger för demokraterna, men det är samtidigt en av de mest polariserande frågorna i amerikansk politik. Kriget i Afghanistan, som i och med Obamas kraftiga truppförstärkning numera kallas ”Obamas krig”, blir också allt mindre populärt bland det amerikanska folket och många av Obamas vänsteranhängare säger sig vara ”besvikna” på truppökningen, trots att detta var ett av Obamas centrala vallöften.

Obamas stora stimulanspaket och stödet till banker och finansinstitutioner har, enligt de flesta ekonomer, räddat USA och hela världsekonomin från en betydligt djupare lågkonjuktur och skyhög arbetslöshet.

Men för de flesta amerikaner ser vardagen ändå dyster ut, med en arbetslöshet på över 10 procent, samtidigt som bankcheferna åter tar ut hutlösa bonusar, vilket genererat populistisk kritik från såväl höger som vänster om att president Obama bryr sig mer om Wall street än Main street.

I kombination med en övertro på presidentens faktiska politiska makt har det här banat vägen för besvikelser. I synnerhet har den notoriskt tröga senaten stått i vägen för många av Obamas initiativ, från en mer ambitiös klimatpolik och en mer progressiv sjukvårdsreform till förenk-

lade lagar för fackanslutning.

2 Obamas budskap.

Ironiskt nog har det visat sig att en av Obamas svagare punkter är det som brukar anses vara hans främsta styrka: förmågan att få ut sitt budskap till det amerikanska folket. Obama håller onek- ligen välformulerade och intelligenta tal, men de lyckas inte alltid övertyga väljarna om demokraternas politiska agenda.

William Galston på Brookings- institutet i Washington, som var med och arbetade fram Bill Clintons valstrategi 1992, hävdar att Obama har två av de tre viktigaste egenskaperna hos en bra president. Dels har han intelligenta och välformulerade politiska förslag, dels karisma och retorik. Men det Obama saknar är den sammanbindande väv som knyter ihop dessa två områden. Galston kallar det ”Obama’s missing middle” den uteblivna faktorn som förenar det amerikanska folkets vardagsfrågor med den svävande retoriken vid talarpodiet.

Presidenterna Clinton, Bush och Reagan hade alla förmågan att formulera snärtiga budskap som knöts ihop med komplicerad sakpolitik, som Reagans ihärdiga kritik av ”big government”, Bill Clintons löfte att ”förändra välfärdssystemet i grunden” eller Bushs ”medkännande konservatism” enkla uttryck som gav en tydlig vink om deras politiska färdriktning. Men det är svårt att hitta Obamas motsvarighet till sådana minnesvärda presidentfraser.

3 Ett svårt utgångsläge.

Obamas grundläggande problem är också de mest uppenbara: ekonomin och jobben.

Obamas popularitetssiffor har sjunkit i direkt relation till den ökade arbetslösheten (för varje procent arbetslösheten stiger kan man plocka bort 5–10 procent från Obamas popularitet).

Den enda presidenten i modern tid som förlorat lika mycket popularitet som Obama under sitt första år är Ronald Reagan, och jämförelsen är faktiskt talande. Precis som Obama ville Reagan representera ett tydligt skifte i amerikansk politik, även om deras agendor till viss del är motsatta, samtidigt som landet gick igenom en svår lågkonjunktur. Efter Reagans första år hade han mindre än 50 procent i stöd och republikanerna gjorde stora förluster i kongressvalet samma höst.

På samma sätt kommer demokraterna med stor sannolikhet att förlora en ansenlig mängd stolar i kongressvalet i november i år. I skrivande stund riskerar de även att förlora onsdagsmorgonens (svensk tid) senatsval i den liberala delstaten Massachusetts, vilket skulle bli Obamas tydligaste bakslag hittills. (Not: Republikanen Scott Brown vann senatsvalet över demokraten Martha Coakley, beskedt kom på onsdagsmorgonen./SvD.se red).

Obamas popularitet ser därmed ut att vara knuten direkt till den amerikanska ekonomins återhämtningsperiod. De flesta ekonomer förutspår att en låg tillväxt och hög arbetslöshet kommer att hålla i sig året ut, innan det börjar bli märkbart bättre.

I takt med att amerikaner slutar känna den ihärdiga oron över att behålla jobb, bostad och kunna betala räkningar lär förmodligen ilskan mot Obama gradvis avta.

Det extremt polariserade poli- tiska klimatet blir svårare för Obama att göra något åt. Han har inte blivit någon förenande gestalt – USA förblir lika splittrat som under Bush.Den pågående jordbävningskatastrofen i Haiti har åtminstone tillfälligt förenat republikaner och demokrater, med Obama, Bush och Clinton som symboliska ledare för USA:s humanitära insatser.

Obama höll sitt mest känslosamma tal som president om Haiti och tog det politiskt riskabla beslutet att ge tillfällig amnesti till haitiska invandrare som vistas illegalt i USA.

Katastrofen är en tragedi av sådana enorma proportioner att det politiska slagfältet verkade ta paus för ett ögonblick.