En valkampanj är som ett maratonlopp. Man bör hushålla med resurserna. Då kan man göra en stark slutspurt. Men förlorar man kontakten med täten, kan man lika gärna ge upp.

Erna Solberg, Høyres ledare sedan 2004, har på upploppet lyckats slå Fremskrittspartiets Siv Jensen, som under sommaren dominerade i medierna och framstod som den naturliga oppositionsledaren. Men när valdagen närmade sig hade hon inte längre något krut och därmed blev det Erna Solbergs tur att ta täten.

Liknelsen att springa 42 195 meter passar annars ovanligt dåligt in på Erna Solberg. Hon är den mest frodiga av de norska partiledarna, för att använda ett artigare uttryck än att säga att någon är fet.

Den norske kommunikationsrådgivaren Kjell Terje Ringdal skrädde emellertid inte orden i en bok med titeln ”Konsten att övertyga” som kom ut för ett par veckor sedan:

– Erna Solberg är så överviktig att många inte hör vad hon säger, hävdade han och blev snabbt utskälld av andra medieexperter och politiker.

Samtidigt ledde debatten till att Solberg fick mängder av sympati. Folk fick upp ögonen för att hon faktiskt gått ned i vikt och med hjälp av stylister och frisörer såg riktigt elegant ut. Med ett naturligt lugn och en bred Bergendialekt framstod hon plötsligt som ett alternativ till den hetsiga Siv Jensen och den alltmer gråsprängde och tidvis arrogante Jens Stoltenberg (Arbeiderpartiets statsminister).

Under en valkampanj som dominerats av tv mer än någonsin tidigare, är det förstås lätt att det som syns på skärmen är det som diskuteras mest.

Men Erna Solberg har också lyckats få det egna partiet att sluta upp bakom henne. Efter valet för fyra år sedan, då partiet minskade från 21,2 till 14,1 procent, var det många som spådde att hennes tid som partiledare skulle bli kortvarig.

Men i Norge är det kommunalval mellan stortingsvalen. Och 2007 var hon så pressad att hon garanterade sin avgång om resultatet blev sämre än i kommunalvalet 2003. Men partiet fick en framgång på en dryg procent och Erna Solberg satt kvar.

Hon var kommunminister i den borgeliga regeringen 2001–2005 och hade därmed också hand om flyktingpolitiken. Under den tiden kallades hon för Järn-Erna, för att hon skyndade på utvisningsprocessen. Asylsökande, från till exempel Ryssland och andra områden som bedömdes som säkra, sattes på flyget tillbaka efter bara några timmar.

Blir Høyre, Kristelig folkeparti och Venstre större än Fremskrittspartiet kommer hon försöka bilda sin egen trepartiregering – helst genom att Jens Stoltenberg väljer att avgå frivilligt. För det kan bli näst intill omöjligt att få Siv Jensen med sig på ett misstroendevotum utan att hon då också får inflytande över den borgerliga politiken.