Energipolitik? Nej tack! Begreppet framkallar allergiska reaktioner. Under kampanjen inför folkomröstningen om kärnkraft (1980) hade jag privilegiet att vara nyhetschef på tv. Den positionen utsatte mig för en så massiv överdos av stolligheter att jag sedan dess avskärmat mig från energifrågan. Jag har nöjt mig med att tanka på macken och hämta el från uttaget i väggen. Jag vet att jag blir uppskörtad, men jag räddar min mentala balans.
I dessa yttersta dagar har jag motvilligt börjat ompröva min hållning. Energipolitiken håller nämligen på att snabbt växa i betydelse.
I Sverige verkar gamla misstankar bekräftas. Göran Persson låtsas att både oljan och kärnkraften ska avvecklas. I stället ska vi erbjudas grön energi genom en omställning som (nästan) ingen tror på. Resultatet kan bli att vi får det som (nästan) ingen vill ha: kol. Det har en del i branschen redan genomskådat.
Även om jag kan förstå att Göran Persson vill värna de gröna näringarnas framtid så tror jag att hans nygamla intresse för
biobränsle mer bottnar i en näraliggande partitaktisk kalkyl. Eftersom politikerna i den borgerliga alliansen inte orkar formulera en gemensam energipolitik så tänker han utmana dem med visionen om det gröna folkhemmet. Oljekommissionen blir ett vapen i den politiska attacken. Det är en slug söndra-härska taktik som de borgerliga partierna ännu saknar ett effektivt svar på.

Och detta verkar vara det ständiga problemet med energipolitik. Det handlar skenbart om att tekniskt väga olika mer eller mindre dåliga alternativ mot varandra, men i grunden handlar det bara om makt. Energi är en av maktens råvaror.
När president Vladimir Putin som värd för G8-mötet i juni sätter energifrågorna högst på dagordningen så handlar det om hans ambitioner att återvinna en global maktposition. När en rad europeiska regeringar spelar monopol med sina energibolag så handlar det om att skydda nationella maktpositioner. Premiärminister Dominique de Villepin följer samma tankefigur som Jean-Baptiste Colbert, solkungen Ludvig
XIV:s merkantilistiske eminens. När Polens regering försöker vinna gehör för en gemensam europeisk energipolitik så är det ett uttryck för en mycket påtaglig känsla av maktlöshet. Polen drömmer om att EU-regeringarna i energipolitiken skulle följa de tre musketörerna linje: en för alla - alla för en. Önsketänkande.

Inom EU finns i realiteten ingen energipolitik. Det finns bara en mängd ambitioner som regeringarna hittills punkterat samt en på pappret snart helt liberaliserad gemensam energimarknad med en helt otillräcklig gränsöverskridande infrastruktur. Den är som om vi hade haft en gemensam marknad med fri rörlighet för varor över gränserna, men inga motorvägar. Det fria utbytet av varor skulle transporteras med häst och vagn - och staten skulle äga hästarna.
Dessutom har vi sedan ett par år ett enormt snabbt växande problem: den framtida energiförsörjningen. Europa blir allt mer beroende av importerad energi från otrevliga slyngelstater.