Ända sedan de första globala oljechockernas tid på 1970-talet har Japan strävat efter att minska sitt beroende av importerad olja. Landet har ont om inhemska energitillgångar, särskilt sedan kolgruvorna började sina. Inhemska källor täcker bara en sjättedel av landets energiförbrukning.
Att Japan har byggt så många kärnkraftverk har alltså haft starka ekonomiska motiv. Kärnkraften står nu för drygt en tiondel av all energi i Japan och en fjärdedel av elproduktionen.
Landet har 54 reaktorer med en sammanlagd kapacitet på 49 GW, vilket endast överträffas av USA och Frankrike.
Hela tiden har dock riskerna med att bygga kärnkraftverk i ständigt jordbävningshotade trakter varit en debattfråga i Japan. Incidenter och olyckor har satt fart på kritiken och oron flera gånger de senaste årtiondena.
Nu inträffar katastrofen just som de internationella oljepriserna stuckit i höjden på grund av den politiska oron i Nordafrika och Mellanöstern. Om kärnkraften åtminstone delvis faller bort som energikälla under en längre tid i Japan kan landets importnota växa kraftigt, även om mycket har gjorts för att utveckla ny energi och effektivisera användningen.
Japan är världens tredje största förbrukare av olja och näst störst som oljeimportör. Japan är också världens största importör av kol och naturgas i flytande form (LNG).
Satsningen på kärnkraft för att minska oljenotan kan alltså slå tillbaka hårt, särskilt om ett antal kärnreaktorer måste stängas under en längre tid eller för alltid.
Allt detta sker mot bakgrund av två bleka årtionden i Japans ekonomi, med mestadels trög tillväxt och sjunkande priser.
En annan bakgrund är den enorma och växande statsskulden, som nu motsvarar värdet av all produktion i landet under två år. Det är extremt mycket, särskilt i ett land med åldrande befolkning. Men även om statsskulden nyligen fått Japans kreditbetyg att sänkas kan situationen inte riktigt jämföras med läget i länder som Grekland eller Irland, eftersom den japanska statens upplåning sker internt inom landet.
En stor del av statsobligationerna har dessutom köpts av olika statliga instanser, så det blir delvis en bokföringsfråga. Dessutom är de japanska räntorna fortfarande ytterst låga.
Den politiska bakgrunden är också problematisk. Katastrofen inträffade i ett läge med ovanligt svår inrikespolitisk oreda, även med japanska mått. Det styrande Demokratiska partiet är splittrat, och premiärminister Naoto Kans regering har stora svårigheter att få sin statsbudget godkänd i parlamentet. Han själv riskerar att bli lika kortlivad på sin post som sina närmaste företrädare, även om katastrofen nu tvingar fram en nationell samling.
Samtidigt har skalvets effekter i Tokyoregionens stadslandskap kastat en blixtbelysning över det moderna storstadslivets sårbarhet när strömmen bryts och alla tidtabeller spricker. Inställda tunnelbanor och pendeltåg ställde miljontals invånare utan sina vanliga förbindelser. Istället omvandlades de pendlande massorna till floder av fotgängare, miltals från sina bostäder.
Även om stämningen i Tokyo hittills tycks ha präglats av behärskning så har katastrofen varit en allvarlig påminnelse om vad som kan hända när ett riktigt svårt jordskalv inträffar närmare huvudstaden. Alla vet ju vilka faror som lurar, marken. Dessutom hänger nu hotet om radioaktiva utsläpp i luften.
Men det som hänt visar också de solidariska sidorna i det japanska samhället. Ett rikt, välorganiserat Japan med en stark byråkrati har andra förutsättningar att klara katastrofer än exempelvis Haiti.
I övriga världen växer nu frågor både om kärnkraftens långsiktiga säkerhet och om utsikterna på oljemarknaden de närmaste dagarna. Kortsiktigt kan oljepriset dämpas genom att många japanska fabriker, hamnar och oljeraffinaderier just nu inte kan ta emot några leveranser. På längre sikt kan effekten istället bli en extra press uppåt på oljepriset.
