CDU-ledaren Agneta Merkel slets mellan hopp och förtvivlan på valkvällen. Till slut stod det klart att hon inte får majoritet att bilda regering.
Porträtt | Angela Merkel
BONN, SvD. Det var ingen förkrossad Angela Merkel som i går framträdde i tyska televisionen. ”Vi är starkaste parti”, sade hon nyktert och lät förstå att det är hon och ingen annan som kommer att styra Europas viktigaste land och världens tredje största ekonomi under de kommande fyra åren.
Drömmen var naturligtvis en egen borgerlig majroitet. Men nu blir det troligen en stor koalition med tillsammans med socialdemokraterna SPD, dock utan Schröder. Merkel har snabbt ställt in sig den nya situationen, utan att visa minsta tecken på besvikelse.
- Jag vill tjäna Tyskland, brukar hon säga. Det låter strängt, gammalmodigt och litet patetiskt, inte alls som charmören Gerhard Schröder som gnistrar av fräcka infall och självironiska kvickheter.
Vad menar Angela Merkel? Hon menar precis vad hon säger. Tyskland befinner sig i den djupaste krisen sedan kriget. Ekonomin står och stampar, arbetslösheten har bitit sig fast kring 11 procent och den generösa tyska socialstaten går inte längre att
finansiera.
- Jag vill att detta ska sluta, försäkrade hon nyligen på ett valmöte i östra Tyskland och knöt nävarna i en beslutsam gest. Och så slog hon till med ännu en av dessa formuleringar som för tankarna till femtiotalet då Tyskland reste sig ur spillrorna av kriget och nationen kavlade upp ärmarna.
- Tyskland är ett stort, starkt och underbart land. Och jag vill att vi ska tillbaka till toppen igen, säger hon och ser ut som om hon inte kunde förstå varför ingen ännu gjort något åt saken.
Angela Merkel, 51, är fysiker. Precis som ”järnladyn” Margaret Thatcher, med doktorsexamen i kemi, är hon van vid att analysera och lösa problem. Hon gör det inte så mycket med karriärpolitikerns maktinstinkt utan rationellt och grundligt.
- Det här säger jag helt nyktert och lidelsefritt, är en av Merkels favorituttryck.
På det sättet har hon tagit sig ända upp till toppen i tysk politik. När kristdemokraterna höll på att gå under i en parti- och finansskandal i slutet på 1990-talet var Merkel den enda som
vågade gå till attack mot patriarken Helmut Kohl. I ett öppet brev i landets ledande tidning uppmanade hon partiet att överge Kohl. Ett år senare, i april 2000, var hon själv CDU-ledare.
Kuppen mot Kohl visar att Merkel inte saknar mod. Men är hon kapabel att leda bjässen Tyskland? Och kan hon få tyskarna att svälja den beska reformmedicin som behövs för att få fart på landet igen? Huvudproblemet är inte socialdemokraterna. SPD och CDU/CSU har de senaste åren visat att de kan samarbeta när det gäller reformer.
Osäkrare är däremot om hon ska lyckas tämja de elva federala regeringscheferna från det egna partiet, mäktiga delstatsfurstar som inte tvekar en sekund att sätta kniven i ryggen på henne. I delstatsparlamentet, det så kallade förbundsrådet, har de alla möjligheter att förhala eller torpedera regeringspolitiken.
I det Kristdemokratiska partiet är Merkel fortfarande en främling. Partiet domineras av katolska, västtyska män som i hela sitt liv har ägnat sig åt politik. Merkel är uppväxt i östra Tyskland, frånskild och gift för andra gången, har inga barn och kan inte blicka tillbaka på mer än 16 års politisk erfarenhet. Hon saknar dessutom hela det nätverk av kompisar i partiet som har fört de andra till makten via tjänster och gentjänster.
Merkel kan inte ens luta sig mot kvinnorna i partiet eller i samhället.
För feminister är hon på tok för borgerlig, och för de kristdemokratiska kvinnogrupperna är hon alldeles för litet intresserad av familjefrågor. Hon har dessutom visat sig vara öppen för omstridda frågor som homoäktenskap och stamcellsforskning.
Att Merkel har hårda nypor är det många i CDU som kan vittna om. Friedrich Merz, kristdemokraternas finanspolitiske expert, är bara en av många som har utmanövrerats. Men är hon lika tuff som ”Maggie” Thatcher, järnladyn som 1979 ryckte in i Downing Street och lade grunden till Storbritanniens ekonomiska uppsving?
Ja, förmodligen är hon lika stark och beslutsam. Den stora skillnaden är att tyskarna inte lika förtvivlade som britterna var för
25 år sedan då den engelska sjukan härjade, gruvarbetarna strejkade och nationen till slut vara beredd att gå med på nästan vad som helst för slippa kaos och osäkerhet.
Merkel kommer att få gå fram varsammare - och vi kommer nog inte heller att få se henna dänga handväskan i EU-bordet och som Thatcher dundra ”I want My money back!” Under Merkel kommer Tyskland i stället att vara ett land som medlar och försonar, precis som Kohl som såg sig som en advokat för de mindre länderna i EU.
