Mitt emellan två tårgasattacker på Mohammed Mahmoudgatan, vid barrikaderna utanför inrikesministeriet i Kairo, går jag till fältsjukhuset strax intill, på Tahrirtorget.

Det är efter en sömnlös natt. Utanför hotellet har ambulanser passerat hela natten på väg till akutavdelningen på Qasr al-Ainy-sjukhuset. I nattmörkret har jag tappat räkningen på antalet sirener.

Det är svårt att somna när man vet att det i varje tjutande ambulans kan ligga en ung människa som kämpar för sitt liv. Så jag längtar efter att höra gryningsbönen, morgonens första kallelse till bön för fromma muslimer. Då brukar oroligheterna stillna. Mitt i tårgasattacker och historiska omvälvningar kommer gryningsbönen som en påminnelse om att livet går vidare, trögflytande likt Nilen, Egyptens kroppspulsåder.

Detta vore inte Egypten ifall det inte också hörs privatbilister som struntar i vad som händer utanför inrikesministeriet. Det är folk som firar att det är torsdagskväll och som vrider upp volymen på sin dunkande arabpop.

I Kairo har militärstyret kvar den verkställande makten, även om det finns ett folkvalt parlament. Som tredje kraft fortsätter ett folkligt uppror, till största delen med fredliga medel, men somliga kastar även brandbomber som svar på kravallpolisens tårgas och ammunition. För att förstå hur länge aktivisterna orkar hålla ut söker jag upp läkare som jobbar frivilligt i tälten på torget. Utan läkare som tar hand om sårande vågar färre stå upp för sina krav. Och utan massor på gatorna är det inte möjligt att störta despotiska system. Det har historien lärt det iranska folket som inte orkade hålla ut efter de blodiga tillslagen mot massprotesterna efter fusket i presidentvalet 2009. Och det vet också egyptier, syrier, jemeniter och bahrainier.

Det är därför läkare och sjuksköterskor som vårdat skadade har förföljts i Bahrain och Syrien. Och det är därför de frivilliga sjukvårdarna är så viktiga i det egyptiska uppror, som kräver att fältmarskalk Hussein Tantawi och generalerna i Scaf, de väpnade styrkornas högsta råd, lämnar ifrån sig makten omedelbart.

Vid fältsjukhuset träffar jag Mohammed, specialist i invärtesmedicin, make och far. Efternamnet låter vi vara osagt. Han har inte sovit någon lång stund efter förra nattens bataljer utanför inrikesministeriet, maktens hjärta.

–Vi tog emot 500 patienter förra natten. De flesta hade blivit medvetslösa av gasen. De skadade var mestadels 15–25 år gamla. Vi ger dem syrgas men de mest medtagna körs vidare med ambulanser till sjukhus. Han tillägger:

De flesta skadade är fotbollssupportrar från Ahly Ultras.

Han syftar på de unga, hängivna fotbollssupportrar som är redo att ge allt för sitt Kairolag, men som också har stått i första leden på Tahrirtorget. Så var det under Kamelslaget den 2 februari 2011. Den dagen såg jag stenarna vina medan kamel- och hästryttarna sprängde fram i ett försök att skapa panikrusning och låta regimstyrkor ta kontroll över torget. Det misslyckades. Ultras slet ryttarna ur sadeln, tog över hästar och kameler.

Vid fotbollsmassakern i Port Said den 1 februari i år var det dessa hängivna fotbollssupportrar som trampades till döds eller blev knivskurna när säkerhetsstyrkor stod passiva och lät civilklädda knivmän ge sig på Ahly Ultras efter matchen.

–Vi fruktar en ny massaker denna natt, säger specialisten i invärtesmedicin. Jag har jobbat här i 24 timmar, jag har hållit mig vaken med kaffe och te. Jag vet att det blir ännu en sömnlös natt.

Vad säger hans fru om att han är på fältsjukhuset?

–Gud bevare Egypten.

Läkaren tror att den störtade presidenten Mubarak med hjälp av den gamla regimens kvarlevor ligger bakom de våldshandlingar som myndigheterna gör sig skyldiga till.

Han respekterar valutgången och Muslimska brödraskapets seger, där de genom sitt parti FJP tog 47 procent av mandaten.

–De måste se till att vi får en snabb övergång till ett civilstyre. De vill att det ska ske stegvis. Men vi vill att revolutionen fullbordas.

Var står den tysta majoriteten? undrar jag.

–Före revolutionens utbrott den 25 januari förra året var den tysta majoriteten emot oss. Sen stödde de oss, när de såg hur stark proteströrelsen blev. Det är samma sak nu. De anklagar oss idag, men kommer att stödja oss när vi lyckas få Scaf på fall. Scaf är som Mubarak.

På frågan om vilket pris folk aktivisterna är beredda att betala svarar han:

–Vi är redo att betala med mer blod, så att våra barn ska kunna leva i ett fritt och demokratiskt land. Det som händer är smärtsamt att se, men det finns inget val.

Tamar, en ung medicinstudent som också räknar med en ny sömnlös natt i fältsjukhuset, säger att ”sova hinner man inte med när det är revolution”.

–Gud står på vår sida, men man kan aldrig få demokrati och frihet gratis.

Nu kommer dagens första sårade till fältsjukhuset. De körs på motorcyklar, som kallas folkambulanser. Bak på bönpallen håller en frivillig fast den sårade, ofta någon som är medvetslös av gasen eller träffad i ögat. Bland de medvetslösa syns pojkar som inte kommit i puberteten, men som vill göra som sina idoler i Ultras: dödsföraktande konfrontera kravallpolisen i kraven på militärstyrets avgång. Pojkarna begår sina mandomsprov.

I gränderna bakom torget har jag sett småflickor fnissande pröva hur det är att höja rösten och ropa de slagord som skallar under demonstrationerna:

–Folket vill att militärstyret går.

På andra håll i Egyptens jättelika huvudstad flyter livet nästan som vanligt. De som är kritiska till proteströrelsen sympatiserar antingen med Muslimska brödraskapet eller med salafisterna eller också stöder de fältmarskalk Tantawi och Scaf.

–Det vi egyptier kan enas kring är att vi måste ha val. Vi väljer olika partier, och det är ju bara hälsosamt för ett demokratiskt samhälle, säger Mohammed medan slagorden dånar från folkmassan: ”Fältmarskalken måste gå. Rättvisa måste skipas efter massakern i Port Said. Vi är redo att dö som Ultras dog”.

Arabvärldens revolutioner, som bröt ut för ett år sedan, var som dammar som brast. Fram vällde uppdämd frustration, maktlöshet och hat mot självsvåldiga styrande. Dessa flodvågor kan tillfälligt stoppas med blodbad och skoningslös jakt på regimkritiker. De kan leda till långa perioder av kaos och samhällsoro. Men klockan kan inte vridas tillbaka.

Arabvärlden har en mycket ung befolkning. 2009 var medianåldern i arabvärlden 22 år. Det betyder att långt mer än hälften av alla egyptier inte var födda när jag reste till Egypten för första gången våren 1983, med en kollektivtaxi från Gaza.

Det var ett annorlunda Egypten då. Oktoberkriget mot Israel låg tio år bakåt i tiden. Det offentliga rummet såg annorlunda ut. Det gick att dricka en egyptisk öl på en uteservering. Det kan man inte idag. Slöjan, eller den islamiska huvudduken, var inte lika vanlig som nu i gatulivet.

Å andra sidan finns det nu en ung generation som använder internet i sin kamp för rättvisa och medborgerliga friheter. Det kommer att krävas enorma ansträngningar av morgondagens styrande för att skapa miljoner nya jobb åt alla dessa unga. Ålderspyramiden är som störst i åldrarna 15–24 år. Det är dessa ungdomar, shabab på arabiska, som står för förändringskraften. Men kvinnokampen hamnar i bakvattnet. Arabvärlden har en urban befolkning. 2005 levde 55 procent av araberna i städer jämfört med 1970 då det bara var 38 procent.

Många socioekonomiska förklaringar till de arabiska folkens uppvaknande finns i FN-organet UNDP:s Arab Human Development Report. Den första, skriven av arabiska forskare, slog 2002 fast att arabvärlden var den mest ofria regionen i världen. I den tredje rapporten 2005 framhöll tänkarna, ledda av den egyptiske ekonomiprofessorn Nader Fergany, att katastrof och kaotiska omvälvningar stod för dörren om inte arabländerna reformerades inifrån.

Under motstånd från arabregimer och USA fick Nader Fergany kämpa för att lägga fram rapporten.

Även om det finns stora olikheter mellan varje arabiskt land så påminner befolkningspyramiderna om varandra, liksom de ungas längtan efter maktväxling, ansvarsutkrävande och yttrandefrihet. Något som markant skiljer arabvärlden från Skandinavien är religiositeten hos både muslimer och kristna. Den som vill röra vid en egyptiers själ kan inte predika ateism.

Många vill rida på revolutionsvågen, kidnappa den eller stoppa de nya dammar som är på väg att brista. Det tog 20 år för Latinamerika att gå från militärdiktaturer till demokratier. Varför skulle det gå fortare i arabvärlden när det kostar så mycket blod att få förändring?

Jag träffar egyptier som jämställer regimtrogna huliganer i Egypten med den syriske presidenten Bashar al-Assads civilklädda milis, shabiha. Frågan är, säger en egyptier, vem som faller först: Tantawi eller Assad.

Faller Bashar, som han kort och gott kallas, kan man vänta sig att Muslimska brödraskapet, som den jagade och förbjudna rörelse det är i Syrien, kommer att dyka upp som dominerande kraft. Så har det blivit i Egypten efter valet. I Tunisien vann Ennahda, som är mer måttfulla islamister än de bokstavstrogna salafisterna vilka förbjöds att kandidera i det tunisiska valet.

Men det är också tydligt hur de härskande i Qatar, Saudiarabien och andra sunniarabiska dynastier på den Arabiska halvön investerar i upproret mot Assadregimen i Syrien. För auktoritära arabstater handlar det inte om någon vurm för demokrati.

Att göra sjukvårdspersonal som vårdar sårade till måltavlor för förtrycket blev en metod som först användes i Bahrain men som snart Assadregimen lärde sig av. I Bahrain har en sunnimuslimsk dynasti makten över en shiitisk majoritet. Där fick Khalifah-dynastin hjälp av saudier och Förenade arabemiraten att slå ned upproret. I Syrien är det tvärtom. Assadfamiljen är alawitisk, en liten gren av shiaislam, och stöds av Iran, Iraks premiärminister Nouri al-Maliki samt libanesiska Hizbollah, samtliga shiiter.

De som upprörs över förtrycket i Bahrain, är sällan lika upprörda över vad Assad gör mot upproriska syrier – eller vice versa. De arabiska folkens revolutioner har lett till att klyftan mellan sunni och shia synliggjorts, samtidigt som Ryssland och USA står på olika sidor i fråga om Syrien. De arabiska folkens uppror leder till säkerhetspolitiska förändringar. Och om de oljeproducerande länderna på Arabiska halvön kommer att skakas av nya uppror så blir det kännbart för väst, där ekonomierna redan krisar.

Men eftersom Bahrain är hemmahamn för USA:s femte flotta mullras det sällan i väst när läkare torteras i Manama eller när amerikanska människorättsaktivister och journalister vägras inresa dit. Khalifah-klanen i Bahrain står i västs perspektiv på ”rätt” sida i konflikten med Iran och då spelar det mindre roll att bahrainierna kämpar för sina egna rättigheter, inte som ombud för Iran.

Det enda som skulle kunna överbrygga klyftan mellan sunni och shia, som det ser ut nu, är om Israel utlöser ett militärt anfall mot Iran. Då är det möjligt att många på den sunniarabiska gatan ställer sig på Irans sida.

Egypten har en värnpliktsarmé. När egyptier protesterar mot Scaf är inte vanliga soldater deras måltavlor. Tvärtom hävdar bedömare att det går en spricka mellan Scaf och mellanskiktet av officerarna.

Den egyptiska militären har haft makten i 60 år. Topparna inom militären har intressen i mark, industrier och turistnäringar. De sägs kontrollera 40 procent av den egyptiska ekonomin. Parlamentet har aldrig haft insyn i generalernas affärer.

Hur ska egyptierna kunna ändra på det?

–Vi får kanske betala mer blod för att få frihet. Jag är redo att ge mitt blod för mitt land om så krävs, säger Mahmoud, som har armen i mitella sedan han skadades utanför inrikesministeriet i november.

Hans yngre bror är Ahly Ultra-supporter och skadades vid fotbollsmassakern i Port Said.

I några folkliga kvarter i Kairo, en bit ifrån Högsta domstolen, bjuder Essam, 26, ut sina varor till förbipasserande. Här har han dragit fram som enkel daglönare sedan han var tonåring. Han bor på ett härbärge med flera andra i en sovsal.

Vi bjuder honom till ett anrikt kafé dit den egyptiska storstjärnan Oum Kalhtoum brukade gå efter sina konserter. Men kyparna behandlar Essam som luft.

–De tänker inte servera mig, säger han nedslaget, ända tills min egyptiske vän påkallar kyparen och förklarar att alla runt bordet ska ha te.

I sina plastpåsar har Essam strumpor och parfymer, mestadels piratkopior. Istället för Hugo Boss står det Hogu Boss på förpackningarna.

–En dålig dag säljer jag inget alls. En bra dag kan jag tjäna 100 pund (cirka 110 kr).

Han vet hur man lever billigt och klarar sig på 20 pund per dag. Så han har lyckats spara ihop till det guld som krävs för att han ska kunna fria och gifta sig.

–Jag har en fästmö, vi ska gifta oss om två månader.

Essam är troende. Han ber regelbundet och säger att han överlämnar sig åt ödet. Men han har också drömmar om framtiden.

–Jag vill bara ha två barn. Jag vill ha råd att försörja dem.

Han drömmer om att en dag kunna öppna egen butik, fast inte i centrala Kairo. Det är för dyrt.

Ett år av uppror har inte varit bra för hans affärer. Folk är rädda om sina pengar.

–Men jag är ändå för revolutionen. Det är det bästa som hänt landet. På sikt tror jag att det kommer att gå bra.

Han begär inte mycket. Han vill äta sig mätt och ha råd att gå till läkaren om han blir sjuk.

På kaféet står en ny tv-kanal på, Folkets röst, som direktsänder från parlamentet. Förr brydde sig ingen om debatterna där, men nu väcker de ett intresse som aldrig förr.

Det finns ännu ett skäl till att Essam tror på framtiden: han och hans fästmö har fått kontrakt på en nybyggd lägenhet.

–Hyran är på bara 300 pund i månaden. Det är jättebilligt. Vi har skrivit kontrakt för tio år framåt.

Efter att ha levt som en gatukatt i bostadsbristens Kairo är det som att dra högsta vinsten på lotteri. Det har blivit möjligt genom ett samarbete mellan Fastighets- och byggnadsbanken å ena sidan och en islamisk hjälporganisation å den andra.

Dessa institutioner har köpt mark och byggt bostäder som sedan lottas ut till fattiga. Framför ett bankkontor ser jag hur människor trängs för att komma först i kön. Men Essam slipper köa. Hans kontrakt är i hamn.

–Det hade aldrig varit möjligt före revolutionen.

För första gången i sitt liv har han också röstat. Hans röst i valet betydde lika mycket som de snorkiga kyparnas.

–Jag röstade på Frihets- och rättvisepartiet. De har jättebra folk! säger han om Muslimska brödraskapets parti.

Han kan inte namnen på partiets kandidater.

–Men jag litar att de ställt upp med hederligt och rättvist folk, säger han innan han går vidare med sina plastpåsar.