NEW YORK Första gången jag träffade Wendy höll hon upp en hjärna framför mig. Innandömet av ett människohuvud var format som en valnöt, med konsistensen av de där grå delarna inuti krabbor som förnumstiga typer säger visst går att äta.

Jag är rädd för två saker. Först och främst är jag omotiverat skräckslagen inför min hyresvärd, vilket enligt expertisen bottnar i min rädsla för hemlöshet. Nummer två är min skräck för att förlora förståndet. Att inte kunna tänka. Att min hjärna ska sluta fungera. Eller att jag en dag bara ska vakna upp som ett enda stort Skriet, när vansinnet slutligen har tagit över. Jag avskyr också att upprepa mig; jag tror att det innebär att min hjärna håller på att vittra sönder.

Wendy forskar på en liten del som heter Hippocampus, där långtidsminnet bor och där Alzheimers börjar. Det är svårt att forska på hjärnan, eftersom det inte går att bara skära upp tjugofemåriga friska hjärnor hursomhelst. Wendy tillbringar därför mycket tid i sällskap med råttor.

Jag hade bett om en intervju under förevändning att jag var en normal reporter som var intresserad av hennes forskning, i ett försök att vara vuxen och möta min skräck.

Jag gick ut lite löst med att fråga om varför jag minns fula meningslösa saker mycket bättre än storartade händelser? Varför har jag exempelvis en knivskarp bild av en parkeringsplats vid österrikiska gränsen, men jag kan inte alls minnas hur det ser ut när tusentals rosa fåglar lyfter från Nakuru-sjön i Kenya? Jag har ju varit på båda ställena och jag skulle vilja sortera lite; precis som när jag slänger fula bilder.

Hur väl man minns något handlar om tre saker, enligt Wendy. Upprepning, association samt känslostämning vid tidpunkten. Det bästa sättet att minnas vad någon heter torde alltså vara att skaka dennes hand och upprepa namnet som en dåre och samtidigt associera personens utseende till en padda, och sedan eventuellt säga det högt för att uppröra situationen och skapa starka känslor.

Till slut vågade jag klämma ur mig det jag verkligen undrade över. Jag höll andan i väntan på hennes svar, och det visade sig vara helt fel metod.

Det finns två skolor i forskningen kring att hålla hjärnan i form, berättade Wendy. Det ena handlar om att lägga pussel och lära sig nya språk och lösa gåtor. Allt det där. Det är en icke vetenskapligt belagd tes än så länge. Det andra, som forskningen kan bekräfta, är att mer syre till hjärnan bevarar neuronerna, som gör att tankar kan blixtra omkring inne i huvudet som ett härligt stort disco med discoboll.

Ett Vasalopp gynnar alltså hjärnan mer än yoga, och definitivt mer än att stänga in sig i en garderob och röka cigaretter, vilket annars är en vanlig metod bland dem som försöker åstadkomma något kreativt.

Det botade inte riktigt min skräck, men jag har förtröstan. Om ni sålunda skulle se en kolumnist som maniskt hoppar upp och ner utan anledning så betyder det alltså inte att denne har förlorat förståndet. Hon försöker bara desperat odla nya små neuroner.