Ute på den torra tunisiska slätten ligger Sidi Bouzid, en länge bortglömd stad som få i världen hade hört talas om för ett halvår sedan.

Sidi Bouzid ser inte ut som vykorten från turistparadiset Tunisien. Här tränger ogräs upp genom asfalten i trånga gränder, väggarna täcks av klotter och nystan av telefonledningar hänger mellan de låga husen.

Staden är en av de fattigaste i landet med hög arbetslöshet och låga inkomster, offer för en politik som länge gynnat turistorterna längs kusten på bekostnad av den fattiga jordbruksbygden i inlandet.

Men för tre månader sedan förändrades allt när en fattig man härifrån tände gnistan som satte hela regionen i brand, när en desperat man med en cigarettändare startade en våg av uppror som störtat två presidenter.

Mohammed Bouazizi sålde grönsaker utanför byns moské. Hans vänner berättar om en helt vanlig 26-åring som slet hårt för att försörja sin familj och se till att syskonen fick den utbildning han själv aldrig fick.

Men de beskriver också en ung man som var trött på att pengarna han tjänade gick åt till att muta poliser och tjänstemän, en man som hade fått nog av fattigdom, arbetslöshet och korruption.

En fredag i december hade Bouazizi, som av vännerna kallades Basboosa, som vanligt lastat sin grönsaksvagn. Men när kommunens inspektörer kom för att kräva sina mutor bröt ett gräl ut.

–De kom tidigt på morgonen så han hade inga pengar än. Då tog de hans våg i stället. När han försökte ta tillbaka den fick han en örfil av en kvinnlig inspektör och sparkades av hennes kolleger, säger Nasim Nasri.

Nasri var en av Bouazizis bästa vänner och träffade honom varje morgon när Bouazizi fyllde vagnen med frukt. Under ett av olivträden som står i ojämna rader mellan de spruckna gatorna berättar han om sin väns död.

–Han gick för att klaga hos guvernören men blev inte ens insläppt. Då köpte han bensin och tände eld på sig själv utanför guvernörens hus, berättar Nasri med låg röst medan ögonen tåras.

Den spektakulära handlingen utlöste strejker och protester som spred sig över landet. När Bouazizi senare, den 4 januari, dog av sina skador blev protesterna så kraftiga att den korrupte presidenten Ben Ali tvingades fly från landet.

Nasri och de andra unga männen i Sidi Bouzid skakar på huvudet när de tänker på vad deras vän åstadkommit efter sin död. De är stolta över honom och över att deras fattiga hemby blivit ett namn på allas läppar.

–Det handlar inte längre om Sidi Bouzid, Tunisien eller Nordafrika. Det handlar om alla som har rätt att leva sina liv men förnekas den rätten, säger Nasri som precis läst på Facebook om protester i Kina.

Men han saknar sin vän och tycker att det är synd att Bouazizi behövde dö för att utlösa den pyrande vreden och tvinga bort den avskydde Ben Ali.

–Vi pratade varje dag och det saknar jag. På kvällarna träffades vi på vårt favoritkafé, spelade kort och bara umgicks. Vi pratade om fotboll och brukade tippa matcherna tillsammans.

Bouazizi ligger begravd i sin mammas hemby Garaat Bennour utanför Sidi Bouzid. En flock får betar mellan de vita gravarna och små gula blommor växer i fläckar på den steniga slätten.

Nasri ler när han läser den högtidliga texten på graven. Det är tydligt att myten om Bouazizi växt till något större än personen han kände. Myten talar om en strängt religiös, högutbildad man som osjälviskt valt att inte göra karriär för att försörja sin familj.

–Han var inte karismatisk eller inflytelserik. Men han var vänlig och skrattade jämt. Han var en helt vanlig man som ofta pratade om att bli rik, en drömmare.

Vid graven berättar Nasri att det brukade vara skamligt att komma från Sidi Bouzid. Det var något man helst inte berättade eftersom ingen ville förknippas med fattigdomen.

–Men nu kan vi säga det med stolthet. Var du än befinner dig i Tunsien eller i hela världen kan du säga att du är från Sidi Bouzid och hålla huvudet högt.

På ett torg inne i byn, inte långt från uteserveringen där Mohammed Bouazizi brukade spela kort i skuggan av träden, står grönsaksförsäljaren Kais Insiris vagn. Insiri träffade Bouazizi morgonen han dog, en dag han aldrig glömmer.

–Sen såg jag honom inte förrän han tänt eld på sig själv. Jag sprang dit men då låg han redan under ett lakan. När jag såg hans brända kropp blev jag så arg, allt blev bara rött.

Insiri himlar med ögonen när han han tänker på vad Bouazizi hade tyckt om att en hunsad och fattig gatuförsäljare kan starta en revolt.

–Jag tror att han skulle känna en obeskrivlig lycka. De trampade på hans värdighet varje dag. Men den värdigheten har han fått tillbaka nu.

Samtidigt är han orolig för landets framtid. Ännu har inga val hållits och han hoppas att de nya politikerna förvaltar folkets ansvar väl.

–Vi kallar Bouazizi för världens fackla. Facklan kan sprida ljus åt andra men kan också behövas för att bränna dem som står i vägen för vår frihet.