Morgonen den 11 september 2001 var varm, med sol och klarblå himmel. Klockan 8:46 dök ett första flygplan in mot den 110 våningar höga skyskrapan i World Trade Center på södra Manhattan. En dryg kvart senare skedde samma sak igen mot den andra skyskrapan och det stod tydligt att det inte var en olycka eller enskild kapning – utan att något enormt skett.

Nära 3000 människor hade dödats, USA befann sig under attack och en svart period av chock och sorg följde. Hela landet sveptes in i en röd-vit-blå flaggslöja med solidaritetsyttringar i hela världen.

För mig uppenbarades allvaret när ett stort rökmoln syntes från fönstret i den riktning där Pentagon ligger. Det rörde sig inte längre om ett än så länge icke inringat hot enbart mot finanscentret New York, utan även mot den politiska maktens Washington.

Av alla de dramatiska hågkomsterna från den dagen framträder ögonblicken när skyskraporna rasade ihop allra skarpast.En händelse den där dagen har raderats, eller censurerats om man så vill. De hårresande bilderna av människor som hoppade ut från de brinnande våningsplanen visas inte längre.

Tio år har gått. Årsdagen kommer i USA att präglas mer av vemod än av smärta och saknad, som efter ett år, två år och så vidare. Och, då, hösten 2001 när det fortfarande rök ur ruinhögen fanns en rad andra känslor närvarande – en ny okänd sårbarhet blandad med förnärmelse och hämndbegär, med mängder av människor som tog värvning eller ville göra gott för andra.

I kommentarerna i dagarna påstås att 11 september, eller ”nineeleven” som sedan länge är ett accepterat begrepp, politiseras mer än förut. Om det kan sägas att politiseringen nog inleddes tämligen snart efter de första veckornas enighet som visades i voteringssiffrorna 98-1 för USA Patriot Act med utökade övervakningsmöjligheter av enskilda.

Man kan faktiskt ta till nytillskotten i vokabulären som en repetition av vad som skett under de gångna tio åren: box cutters (kartongknivar), not connecting the dots (att ingen fångade upp signaler om de förestående attackerna massförstörelsevapen, kriget mot terrorismen, Guantánamo, fientliga kombattanter, Abu Ghraib-tortyren.

Ytligt sett är USA idag betydligt säkrare, med fler betonghinder, ännu större polisnärvaro och ökade befogenheter och resurser för de redan stora underrättelsetjänsterna. Någon ny terrorattack på amerikansk mark har heller inte skett och det är något som både expresidenten George W Bush och han vicepresident Dick Cheney trycker på när de framhåller att besluten var de rätta, inklusive kriget mot Saddam Hussein.

Att inga attentat inträffat under Barack Obamas år vid makten förklarar de med att de la grunden till en framgångsrik strategi. På ett djupare plan kan 11 september ha markerat slutpunkten för den enda kvarvarande stormaktens ”American century”, med i synnerhet stoltheten över segern för de goda mot de onda i Andra världskriget.

Bland det mest beklagansvärda ingår dels tummandet på amerikanska värden i hanteringen av fångar, dels urholkningen av tilltron till USA i stora delar av världen. Men den pågående maktförskjutningen, mot Kina, Indien etc., med råvaror i potten skulle sannolikt ha skett ändå och USA:s styrka överskuggas för närvarande av den inhemska oförmågan att lösa de politiska problemen.

Det mest påtagliga arvet efter 11 september förblir de två krigen, varav det i Afghanistan är det längsta i USA:s historia. Ett favoritargument bland en del kritiker har varit att detta är de första krig där man inte höjt, utan sänkt, skatterna Kostnaderna som i högsta grad spökar i den aktuella striden om budgetunderskotten blir kännbara i årtionden framåt.

Men, en sak är säkert, det så kallade Vietnamsyndromet har definitivt botats. Soldaterna är numera respekterade och hemvändande veteraner hälsas som hjältar, ett ord som för övrigt blivit slitet sedan 2001. Klyftan mellan civila och ”de modiga männen och kvinnorna i uniform” består med de sistnämnda – och deras familjer – som svarat för ”kriget mot terrorismen”.

Ryggradsreflexerna med automatisk misstänksamhet mot män med skägg och ”arabiskt” utseende tycks hålla i sig. Få gräver i hur många som tvångsinternerades och deporterades omedelbart efter 11 september och så sent som förra året när en grupp planerade att bygga ett muslimskt center nära Ground Zero I New York framgick hur starkt motståndet förblir mot islam.

Traumat efter attentaten påverkade valutgången 2002 och 2004, men det hade falnat de följande valåren 2006 och 2008.Terrorism och säkerhet vägde inte längre lika tungt och krigströttheten var utbredd bland amerikanerna. I dagsläget förefaller det troligt att ekonomin, inte utrikes- eller försvarspolitiken, kommer att dominera fram till valet i november nästa år.

Barack Obama förmådde inte att driva igenom en stängning av Guantánmo-fängelset när till och med hans egna partivänner motsatte sig rättegångar på amerikansk mark. I övrigt har han i princip följt samma politik som Bush och i några fall, som med attackerna med förarlösa drönare i gränstrakterna mellan Afghanistan och Pakistan, till och med gått längre.

Den sensationella nyheten om att al-Qaidaledaren Usama bin Ladin dödats glömdes ganska snabbt. Ett tydligt exempel på att terrorhotet bleknat, trots påminnelserna varje gang man flyger, trots att några få röster klagar på övertramp mot fri- och rättigheter och trots att ett antal fångar sitter kvar i Guantánamo.

I övrigt är mycket ungefär som det var före 11 september 2001 för de flesta. Och, de planerade terroristattacker som sedan dess stoppats, hur osannolika en del kan ha tett sig, bekräftar invändningarna den hösten för tio år sedan om att polis- och underrättelsearbete är bättre vapen mot terrorister än militära attacker.

I somras, efter Utöya-massakern i Norge, konstaterade Barack Obama i ett samtal med CNN att man nu inriktar sig mer på riskerna att en ”ensamvarg” går till attack än den typ som bin Ladin planerade. Betydligt intensivare övervakning sker numera av internettrafik och aktiviteter i enkla storstadsmoskéer i västvärlden. Argumenten om att al-Qaida har tålamod har förstås inte försvunnit men tio år är längre än de åtta som förflöt mellan det första och det andra attentatet mot World Trade Center, 1993 och 2001.