OSLO Det som sker i den norska rättssalen är unikt. Breivik greps efter massakern på Utøya och förhördes då under fem timmar. Berättelsen han gav på fredagen stämmer, enligt försvarsadvokaten, nästan till sista komma med vad han sa omedelbart efter att han greps.

Det är en skildring som du inte behöver läsa om du tycker att det är obehagligt att se det som skedde ur Breiviks synvinkel. Det går att låta bli, på samma sätt som många av de anhöriga valde att gå ut ur rättssalen igår. För oss som satt kvar stod tiden stilla. Om någon frågat mig efteråt hur länge Breivik pratade skulle jag inte ha kunnat svara. När jag ser ned i mina anteckningar var det nästan två timmar.

I det som följer är det Anders Behring Breivik som är jag. Berättelsen inleds efter att han detonerat bomben i regeringskvarteret i Oslo. Han anser att bomben blivit ett fiasko eftersom han hör på radion att byggnaden inte rasat ihop och bara en person är död. Han bestämmer sig för att gå vidare med den andra delen av sin plan: Utøya.

Han kör ned till bryggan. Breivik förklarar att han är säkerhetspolis och att ytterligare två poliser kommer senare, men att han ska ut på ön och informera vakterna där om terrordådet i Oslo. Färjan kommer efter tio minuter. Ombord är ”mor Utøya”, Monica Bøseid, och vakten Trond Berntsen. De åker ut till ön. Berntsen börjar ställa obehagliga frågor om vilka poliser han känner. De går upp mot det vita huset.

”Jag vet att det är nu eller aldrig. Jag har 17 skott i pistolen, och en skottsäker väst. Jag hade ingen hjälm, men sekundärvapnet har jag i en påse. Den minuten var som ett år. Hela kroppen kämpade emot när jag tog upp vapnet. Det är hundra röster i huvudet som säger: Gör inte det.

Jag höll i pistolen. Jag hade redan en kula i kammaren. Jag har tre personer bakom mig och två framför mig, sammanlagt fem. Om de misstänker något kan de lätt övermanna mig.

Jag tar upp pistolen. Det är nu eller aldrig. Jag kommer ihåg att jag lyfter upp vapnet. Monica Bøseid säger: du får inte peka det mot mannen.

Jag pekade den mot huvudet på mannen framför mig och sköt honom två gånger i huvudet. Monica börjar springa. Jag skjuter henne två gånger i huvudet”.

Breivik skjuter mot de bakom honom som redan flyr.

”Jag hamnar i ett chocktillstånd, på samma sätt som jag beskrev skedde under två minuter framför regeringskvarteret. Jag vet inte om jag skjuter fler. Folk springer mot kafébyggnaden.

Jag går fort men lugnt. Jag hade bestämt mig att inte låta färjan komma bort från ön. Det är en stor tabbe. Jag kommer inte ihåg någonting mer av att jag går, men när jag kommer fram till kafébyggnaden tar jag fram geväret. Det står en grupp ungdomar framför. Jag går lugnt fram till dem. Jag tror jag ställer en fråga.

– Du sköt honom! säger en.

I kafét ser jag många som står i fönstret. Jag skjuter mot fönstret. Det blir totalt kaos. Jag tänker att jag ska gå in och avrätta så många som möjligt. Jag byter från geväret till Glocken (pistolen).

Jag kommer in i hallen där polisen säger att jag sköt sex, sju människor och jag såg blodet på väggarna efteråt. Men jag kommer inte ihåg något. Så går jag in i det jag trodde var storsalen, men som visst var den mindre salen, jag kommer i alla fall ihåg att det står ett piano där. Det är kanske 15 personer där. Då jag vänder mig mot höger står det en grupp. Jag ger eld. Skjuter folk i huvudet. Först en gång och så ett påföljande skott. Några av dem är helt paralyserade. Det är något som aldrig visats på tv. De klarar inte av att springa. Det är väldigt märkligt. Två personer har dykt ned bakom pianot i en fosterställning. Jag går tom på ammunition. De hör det. De bara står där. Det är många som ber för sina liv.

Jag tar upp ett nytt magasin.

En av de unga kvinnorna har lagt huvudet mot pianot och spelar död”.

– Hur långt ifrån var du när du sköt henne? frågar åklagaren.

– Tio centimeter.

Så fortsätter berättelsen i rättssalen. Breivik rekonstruerar, så långt det går, vad som skedde den 22 juli. Samtidigt berättar han hur det upplevdes att skjuta: han hävdar att det var förskräckligt. Han beskriver hur hans hjärna börjar stänga av vissa minnen. Hur det är tusen saker han tänker på samtidigt. Han ser ungdomar som gråter, de tjuter av skräck. Två gånger låter han bli att skjuta. En ungdom av vardera kön tycker han ser för unga ut. Han stannar upp, ringer sina två samtal till polisen, men fortsätter skjuta. Han tror själv när han grips att han skjutit 21 personer, det är 100 som har träffats av kulorna.