Det fanns en tid, för inte så länge sedan, då Julian Assange fick världsmediernas uppmärksamhet för det han och Wikileaks kunde avslöja. Om amerikanska styrkors helikopterattack mot civila i Irak, om USA:s militära operationer i afghanistan och om hemliga telegram från amerikanska ambassader världen över. Betydelsen av det organisationen och Assange gjorde då – i samarbete med en rad stora nyhetsorganisationer – får naturligtvis aldrig underskattas eller glömmas.

Men det Wikileaksgrundaren hade att säga i går eftermiddag, när han klev ut på ambassadbalkongen i ljusblå skjorta och röd slips, har ytterst lite gemensamt med det han en gång representerade. Han har fortfarande förmågan att dra till sig medieuppmärksamhet, men nu av ett helt annat slag. Nu handlar det mer om en motvillig fascination av vad personen Assange utvecklats till: en storhetsvansinnets retoriker, som verkar ha kvar ytterst lite kontakt med verkligheten.

I torsdags, när Ecuador beviljade honom asyl, beskrev Assange det som en ”betydande seger för mig och mitt folk”. När han i går höll sitt balkongtal fortsatte han att framställa sig som folklig ledare av rang – och tackade både befolkningen i Ecuador, ett antal andra latinamerikanska länder och folket i andra länder, som ”stöttat mig trots att deras regeringar inte gjort det”. Att folket i exempelvis Ecuador förefaller visa ytterst lite intresse och ännu mindre stöd för det diplomatiska spel Assange och landets politiska ledning ägnar sig åt verkade inte bekymra honom nämnvärt.

Under sitt tal nämnde han flera gånger det hot som han hävdar att Storbritannien uttalat om att storma ambassaden – trots försäkringar från Storbritanniens utrikesminister William Hague om att något sådant aldrig formulerats – och tackade folket utanför för att de varit på plats de senaste dagarna. Assange dramatiserade situationen maximalt och beskrev närmast åskådarna som mänskliga sköldar. ”När polisen slog ner på ambassaden kom ni ut mitt i natten för att övervaka den och se till att världen skulle se vad som händer. Inne i mörkret på ambassaden hörde jag hur polisstyrkor fyllde byggnaden, via brandtrapporna, men jag kände mig trygg av att ni var på plats”.

Assange tog, något förvånande också upp den ryska punkgruppen Pussy Riot, som i fredags dömdes till två års fängelse för huliganism i Putins Ryssland, och tog deras aktioner som bevis på att det finns ”enighet i motståndet”. Exakt vilket motstånd han syftade på var inte glasklart, för även om hoten mot yttrandefriheten fanns med i talet hamnade det i skuggan av hoten mot hans egen organisation.

I slutet av talet riktade han sig direkt till USA:s president. ”Det måste vända. Jag ber president Obama att göra det rätta. USA måste stoppa sin häxjakt mot Wikileaks.”

Frågan är dock om det är USA, Storbritannien, det svenska rättsväsendet eller någon annan som utgör det största hotet mot hans organisation. Eller om det är hans egen paranoia och rättshaveristiska karaktär som sett till att Wikileaks i dag är i ruiner, både ekonomiskt, organisatoriskt och trovärdighetsmässigt.

Ganska många som såg den megalomaniska cirkusföreställningen i går eftermiddag tyckte nog att de fick det slutgiltiga svaret på den frågan precis där.

LÄS OCKSÅ: Assange bröt tystnaden från ambassaden