Det var länge sedan ett toppmöte mellan USA:s och Rysslands presidenter mötte ett liknande intresse. Dussintals seminarier har hållits i Washington och Moskva och både Barack Obama och Dmitrij Medvedev har fått mängder av ”goda råd” hur de ska agera. Journalistintresset är större än på många år. Aldrig förr har länderna haft så unga, moderna ledare under ett toppmöte. Och hängde det bara på Obama, 49, och Medvedev, 43, så skulle många av de problem som under de senaste tre, fyra åren fått relationen att sjunka ned mot iskyla säkert kunna lösas.
Men det finns en djupt rotad misstro både hos ledande amerikaner och ryssar som lever kvar i kalla krigets anda och det påverkar fortfarande i hög grad politiken. Den misstänksamheten tar det många år att få bort.
Dessutom har Obama en kongress som han måste lotsa sina förslag igenom och Medvedev har sin företrädare och numera premärminister Vladimir Putins skugga tungt hängande över sina axlar. Hur det dubbla ryska ledarskapet egentligen fungerar är fortfarande en omtvistad fråga.
Högt på veckans agenda finns ett nytt avtal om att reducera antalet kärnvapensstridsspetsar. Start 1-avtalet från 1991 går ut den 5 december i år och under mer än ett år har amerikanska och ryska experter arbetat på ett nytt avtal. Mycket talar för att båda länderna ser fördelar med en rejäl nedskärning från de maximalt 6000 som föreskrevs i Start 1 och att det blir en begräsning till 1200–1500 kärnvapenstridsspetsar.
Ett nytt avtal skulle ge mötet en flygande start. Haken är att ryssarna vill knyta detta till USA:s planer på ett missilförsvar i Europa, med en radaranläggning i Tjeckien och en antimissilbas i Polen. För Moskva, som under de senaste tio åren med stark oro sett den USA-ledda försvarsorganisationen Nato få tolv nya medlemmar, innebär det nya missilförsvaret att man känner sig ytterligare kringskuren.
I de försvarsdokument som Medvedev godkände i maj understryks att det största hotet mot Rysslands säkerhet kommer från USA:s förmåga att slå till först genom utvecklingen av ett globalt missilförsvar. Många höga ryska militärer tror fortfarande att USA:s största fiende är Ryssland.
Barack Obama har markerat att han inte har lika bråttom att bygga missilförsvaret som sin företrädare George W Bush. Frågan är hur långt Obama är beredd att gå i sina eftergifter, det handlar ju också om ett åtagande gentemot Tjeckien och Polen.
Missilförsvaret sägs vara riktat mot i första hand eventuella attacker från Nordkorea och Iran. En tänkbar lösning, möjligen alltför optimistisk, skulle kunna vara att länderna samarbetar i ett nytt missilförsvar.
Afghanistan är ett annat ämne som står högt på agendan. Med USA:s tillbakadragande i Irak har Obama fokuserat på Afghanistan och Pakistan, två länder med hög risk för inbördeskrig. USA har fått stora problem med underhåll till sina styrkor i Afghanistan (för närvarande 46000) efter att terrorgrupper framgångsrikt slagit till mot transporter via Pakistan.
Moskva har redan godkänt vissa transporter genom Ryssland, men här finns utrymme för betydligt större samarbete. Båda länderna har också ett intresse av att situationen i Afghanistan stabiliseras.
USA:s ansträngningar att få med Ukraina och Georgien i Nato har varit den, vid sidan om missilförsvaret, största tvistefrågan under senare år. Hur viktig frågan är såg vi för ett år sedan med det fem dagar långa kriget mellan Ryssland och Georgien. Den georgiske presidenten Michail Saakasjvili trodde att han hade USA:s fulla stöd för att attackera Sydossetien och kriget skapade akut kris mellan Ryssland och Väst.
Nu kämpar Saakasjvili för sin politiska överlevnad i hemlandet och har tonat ned retoriken mot Ryssland. Men konflikten finns kvar och en risk är att Moskva provocerar fram ett nytt krig.
Obama tycks dock mindre angelägen än sin företrädare att få med Ukraina och Georgien i Nato, han kommer dock knappast att gå med på ryska krav på en ”egen säkerhetszon” som skulle inkludera grannländerna.
Vi får säkert höra positiva tongångar imorgon när de båda presidenterna undertecknar nya avtal. Men intressemotsättningarna är så stora att det tar år av samarbete innan vi kan tro på en verklig förändring i relationen.
