LONDON. ”Öppna din tidning vilken dag som helst och du finner en artikel om någon som fängslats, torterats eller avrättats på grund av att hans åsikter eller religion inte accepteras av hans regering. Läsaren får en kväljande känsla av vanmakt. Om de känslorna av avsky kunde samlas till gemensamt agerande skulle något kunna göras åt saken”.
När advokaten och Labourpolitikern Peter Benenson publicerade sin numera legendariska artikel i the Guardian 1961 skedde det i protest mot diktaturregimen i Portugal. Benenson hade förfärats över att två män arresterats efter att ha utbringat en skål för friheten. Han var övertygad om att folk gärna skulle ställa regeringar till svars om de bara hade rätt verktyg.
På bara några månader skapades en rad underorganisationer, sektioner, runt om i Europa. Fokus låg på att research. Lokalgrupperna ska ha vattentät information innan de tar sig an ett fall och börjar sätta press på en regering.
Femtio år senare är Amnesty International en global organisation med tre miljoner medlemmar, vars arbete belönats med Nobels fredspris.
Amnesty är en jätte som gärna tonar ner sin närvaro till förmån för medlemmarna. Huvudkontoret, det Internationella sekretariatet, döljer sig bakom en oväntat anspråkslös reception på Rosebery Avenue i norra London.
Bakom glasdörrarna breder lokalerna ut sig i en labyrint och upptar nästan ett helt kvarter. På väggarna hänger tavlor som uppmärksammar olika konflikter. På golven ligger på klassiskt engelskt vis blå och röda heltäckningsmattor. Sammanlagt arbetar här fyrahundra personer.
–Det var en annan tid när Benenson skrev sin artikel och introducerade begreppet samvetsfångar. Deklarationen om de mänskliga rättigheterna var bara tretton år gammal, säger mexikanen Javier Zúñiga, en av veteranmedlemmarna. Han arbetar som särskild rådgivare på huvudkontoret.
–Regeringarna kunde fortfarande agera helt fritt. Kalla kriget pågick och övergrepp skedde på båda sidor. I Afrika och Asien kämpade många länder för självständighet. Men Peter Benenson insåg att ilskna medborgare bara behövde information och papper och penna för att kanalisera sin vrede och för att sätta press på de styrande, säger Zúñiga.
Javier Zúñiga är själv ett barn av samma era. Han gick med i Amnesty 1977 i protest mot militärdiktaturerna i Sydamerika. Han bevittnade maktlös militärens massaker på studenterna i Mexico City 1968. Det är ett av få övergrepp i världen där ingen ordentlig utredning gjorts och där ingen ställts till svars.
Samtidigt pågick övergrepp mot bönder och ursprungsbefolkningar i många sydamerikanska länder.
–När jag kontaktade Amnesty fick jag ansvar för att undersöka utvecklingen i Pinochets Chile. Men också för Kuba. Många av oss unga idealister var sympatiskt inställda till situationen där. Men ett av fundamenten i Amnesty är att inte skilja mellan regimer. Ganska snart blev jag en av dem som var mest kritisk mot Castros regering, säger Javier Zúñiga.
Han konstaterar att det är principen om en bred överenskommelse om mänskliga rättigheter som ligger bakom Amnestys framgångar. Organisationen har säkrat sin neutralitet genom samtidigt följa fall i USA, Sovjetunionen, Sydamerika och Asien.
–Ingen kan försvara att någon fängslas bara för att man uttryckt en åsikt. Den kampen är fortfarande lika viktig. Det är därför Amnesty fortfarande är relevant, säger Javier Zúñiga.
Just gränsdragningarna om vem som ska betraktas som samvetsfånge är en av de strider som rasat inom organisationen. Det klassiska exemplet gäller ANC och Nelson Mandela, vars väpnade kamp mot apartheid diskvalificerade organisationen från stöd.
Från Javier Zúñigas horisont är den kritiken orättvis. Han har själv mött beväpnade revolutionärer i exempelvis Chile som inte begärt hjälp, just på grund av deras kampmetoder.
–De ville däremot skyddas mot tortyr och garanteras en oberoende rättegång. De är två av Amnestys viktigaste krav och de gäller för alla. Om vi hade hjälpt beväpnade aktivister hade vi genast splittrat organisationen och hamnat i utdragna gräl om vem som är frihetskämpe eller terrorist.
Javier Zúñiga menar också att Amnesty fortsatt att flytta fram positionerna för mänskliga rättigheter inom flera andra kontroversiella områden. Ett senare exempel gäller beslutet att utvidga begreppet mänskliga rättigheter så att det också inkluderar sexuell läggning och sociala aspekter.
Javier Zúñiga är mycket kritisk till regeringarna i väst, som han menar hycklar när det gäller tillståndet i länder som Syrien och Kina.
–De ignorerade ofta si tuationen i Sydamerika men nu är kraven på frihet och demokrati en självklarhet där. Nu har det blivit dags för Mellanöstern där EU länge höll tyst om övergreppen mot oliktänkande.
