KOLUMN | Söndag 15 februari

   ROLF GUSTAVSSON
SvD:s korrespondent i Bryssel
rolf.gustavsson@svd.se 08-13 50 00

BRYSSEL, SvD
Det trumpetas mycket under de stora elefanternas bullrande parningsdans. Akten utspelas på höga höjder, men om den leder till något resultat vet man först om några år.
Denna metafor som jag första gången hörde under åren i Afrika flyter upp i mitt minne inför nästa veckas elefantrunda i Berlin. På onsdag tar Gerhard Schröder emot Jacques Chirac och Tony Blair till ett toppmöte på temat Europas framtid. I Europas mindre länder är man redan uppskrämd över det kommande bullret från Berlin. ”De tre stora”, som de kallas, uppfattar sig i orwellsk mening som lite mer jämlika än de andra i den europeiska djurfarmen.

I till exempel Polen, några mil öster om Berlin, uppfattas en allians mellan de tre stora som rena mardrömmen; skräckversionen av EU med ett direktorat som skulle styra och ställa efter behag. En arrogant Chirac som ber polackerna hålla käften, en feg Schröder som inte tar dem i försvar och en perfid Blair som först lockar ut polackerna i äventyr och som sedan överger dem. Den polska paranoian galopperar.
I mildare former hörs upprörda synpunkter också på andra håll. Inte bara från Italien där Silvio Berlusconi förargas över att inte räknas in bland de stora. I Spanien finns samma mindervärdeskomplex. I Belgien, Nederländerna och Luxemburg ser man sina traditionella misstankar bekräftade. EU:s ordförandeland Irland har dessutom goda skäl att känna sig nonchalerat.

Personligen är jag inte särskilt alarmerad trots att jag är övertygad om att de tre högdjuren gärna skulle vilja ta kommandot i det nya Europa. Däremot misstror jag djupt deras förmåga att
förverkliga sina ambitioner. Det finns ingen viagra mot politisk impotens - det ser vi ju för övrigt också i Sverige.
Gerhard Schröder har på grund av den interna kritiken till och med börjat abdikera genom att överlåta ordförandeskapet i SPD till gruppledaren i Förbundsdagen, Franz Müntefering.

Tony Blair har överlevt några svåra prövningar men hans ställning i det egna partiet och det egna parlamentet förblir kraftigt försvagad av kriget i Irak. Jacques Chirac sitter formellt säkert som Frankrikes mäktige president till 2007, men skandalaffären Alain Juppé är bara den senaste episoden i ett långt psykodrama. Alla vet att domen över Juppé samtidigt är en dom över Chirac. Syndafloden väntar.
Kort sagt, det som de tre stora i första hand har gemensamt är att de har storhetstiden bakom sig. Inte ens de skickligaste PR-knuttar kan dölja att de tre är slitna exemplar av utgående årsmodeller.

Och vad förenar de tre i synen på Europas framtid? Om de skall formulera sig positivt blir det i sak utomordentligt
tunt. Målkonflikterna mellan olika oförenliga prioriteringar sopas under mattan. I stället tillgriper de tricket ”kompromiss genom addition”. De lägger helt enkelt ihop sina olika önskelistor och presenterar dem som de gemensamma prioriteringar.
De kan lättast enas om allt som de inte vill och som de tillsammans skall försöka förhindra. Och däri ligger antagligen deras makt. Den är negativ, inte positiv.

Tillsammans kan de stoppa, bromsa och blockera, men förmår inte driva det nya Europa framåt. Och den negativa inställningen ser vi numera hos det politiska ledarskapet på många håll: Europa som nollvision.
Det enda man kan vara säker på när de stora elefanterna dansar, bullrar och trumpetar är att de trampar ner gräset.