Barroso who? Qui? Quien? Så utannonserades EU:s första ”State of the Union”-tal. Det var kommissionens ordförande José Manuel Barroso som skulle hålla det – ett inte helt solklart val i tider då alla och ingen verkar tala för EU, då nya toppjobb och tunga titlar poppar upp som svampar ur marken i Bryssel, och dessutom efter en eurokris som gjort att EU mindre än någonsin framstår som en trygg fadersfamn för folket.
Om någon ska tala om för folket hur det står till i EU så är det Jean-Claude Trichet, Europeiska centralbankens ordförande i Frankfurt, muttras det här i Bryssel.
Undrar vad Barrosos strateger tänkte när de döpte hans hösttal till State of the Union, en direkt stöld från USA, vars konstitution föreskriver att presidenten med jämna mellanrum skall upplysa kongressen om hur landet ligger.
För varje jämförelse mellan den amerikanska presidentens årliga tal och Barrosos framträdande i EU-parlamentet i Strasbourg belyser med obarmhärtig tydlighet portugisens internationella fnuttighet bredvid amerikanens, inte minst vad gäller förmågan att bänka massorna vid sina teve-apparater.
När Barack Obama höll sitt första tal var tittarsiffrorna 48 miljoner människor bara i USA. Jag har inte hört talas om ett enda europeiskt tv-bolag som lyft bort sina ordinarie tv-program för att istället sända direkt från Strasbourg.
EU är inte USA, och EU-parlamentet är absolut inte den amerikanska kongressen. Det har inte samma makt, och framför allt inte samma demokratiska legitimitet. Få medborgare kan räkna upp ens tio av sitt lands EU-parlamentariker.
Viktigast att komma ihåg är att Barroso inte är EU:s folkvalda president, utan snarare en i en hel rad av andra icke-folkvalda EU-presidenter. Herman van Rompuy bossar över Europeiska Rådet, och Catherine Ashton har den otacksamma uppgiften att koordinera unionens utrikespolitik. Färgstarka regeringschefer runtom i EU försöker ideligen ta över bästa platsen i rampljuset. Ordförandeskapet? Eh, tja, hmm, vad gör det numera?
Till råga på allt visar enkäter att EU:s popularitet är lägre än någonsin i de europeiska stugorna. Barroso har med sedvanlig ryggmärgsreflex gett sitt standardsvar: EU-ländernas regeringar roffar åt sig äran för alla populära beslut och skyller de mindre populära på ”EU”.
Syndabocksargumentet är kanske sant, men att upprepa det i all oändlighet är tjatigt och absolut inte lönsamt. Hybris är inte heller lönsamt. Barroso kanske borde tänka mindre på formen för sitt tal, och mer på innehållet. Lova oss att kavla upp ärmarna och jobba hårt för att vända skutan rätt igen.
