REPORTAGE | SvD i Turkiet

Välkommen till Kulus huvudgata Olof Palme caddesi. Här på Mama Rosa kan du beställa in en svensk Capriciosa, äta middag på restaurang Isveç, Sverige, eller dricka te på Café Olof Palme snett över gatan.

Det här är staden i Anatoliens mitt vars namn i övriga delar av Turkiet på sin höjd väcker reaktioner som ”Kulu? Jaha, du menar stället där alla drog till Sverige?”.

Desto mer känt är Kulu i Stockholm, bland klasskompisar, kolleger och grannar till de uppskattningsvis 20 000 människor med Kulupåbrå som bor i den svenska huvudstaden.

I Stockholm kan svensk-turkar dra till med: ”Har du varit på en pizzeria? Då har du träffat någon från Kulu”.

Historien om hur de första Kuluborna fick nys om Sverige varierar. Versionen som de flesta verkar överens om handlar om fem personer som var först att ge sig av för att söka arbete.

Det var under industrialiseringen av jordbruket i Turkiet som många män började söka ny försörjning. Samtidigt hade Sverige behov av händer som kunde vara med och bygga välfärden.

Bondsonen Semsettin Simsek, 67 år, berättar utan att tveka om när han kom till Stockholm första gången.

– 15 september 1966 klockan 04.30. Vi kom med tåg till Centralen, blev hämtade av en vän som tog oss till Paradisbacken i Huddinge. Nummer fyra tror jag.

Han åkte till Sverige av nyfikenhet, mot sin fars vilja. Väl på plats följde arbete bland annat som diskare och vid pressen på L M Ericsson innan han bytte till grillkioskbranschen. Fru och barn anslöt först 1977. Nu är han tillbaka i sin barndoms bygd.

– När min far dog 1988 meddelade jag de svenska myndigheterna att nu åker jag tillbaka för gott. Jag har inte ångrat mig en enda gång.

Sedan dess bor han och hustrun innanför höga grindar i en kritvit villa. På den stenbelagda gården finns också barnens pampiga sommarhus.

– Tiden i Sverige var förstås positiv, men vi har betalat med vårt anletes svett.

Bandet som uppstått mellan Kulu och Sverige är ett exempel på det som experter kallar kedjemigration. Några pionjärers flytt inleder en kedja av efterföljare från samma ort.

Vid första anblicken av Kulu märks migrationen på två sätt. Det ena är de omtalade exklusiva husen med gjutjärnsbalkong och träverandor som utflyttade Kulubor låtit bygga för sommarbruk. Ryktet säger att vissa till och med har hiss.

Det andra är kanske som tydligast i byn Bahadırlı strax utanför Kulu stad. Där vittnar raserade husgrunder om en annan tid, innan byborna flyttade till nya platser och nya liv.

I deras ställe har kurder från Agrı-området i östra Turkiet flyttat in.

– Jag tycker att det är bättre här. Där vi kommer ifrån var det långt till närmaste stad, svårt att hitta vatten till vår boskap och väldigt kallt på vintern, säger Esma Kaya, 21 år.

Hon bor med sin son Yusuf och släkten i enkla tegelhus vid en åker.

– De som flyttade sålde sin mark billigt och ångrar i dag att de släppte den till folk utifrån, säger Fatime Orhan.

Hon varvar mellan att vyssja sin bebis och kavla ut yufka-deg som bakas över öppen eld. Kvinnorna som sköter baket inför vintern – brödet torkas och sparas – i det svettiga rummet tillhör en av de sista gamla släkterna som blivit kvar i byn.

Just därför funderar de på att flytta in till Kulu. ”Nu när det inte finns några av de våra kvar här”, säger Fatime Orhan.

Men i en av grannbyarna har inflyttningen från Agrı fått långt mycket tuffare konsekvenser då byborna helt enkelt förvägrat dem att bosätta sig där. Synd och skam, kallar flera av kvinnorna i bakstugan motståndet.

Olof Palmes gata i Kulu är en del av motorvägen mellan Ankara och Konya. Asfalten skär rakt igenom den anatolska höglandsslätten och Kulu centrum vars minareter och huskroppar sticker upp som en bukett omgärdat av åkrar. Sockerbetor, kikärter, vete, korn och linser odlas. Annars är slättlandskapet mest gult, långsträckt och mjukt vågigt.

I Kulu talar många engagerat om Olof Palmes kamp mot rasism. Flera har hört att han ”besökte turkarnas hem i Sverige, drack te och åt mat hos dem”.

Som en ytterligare hyllning är en av stadens viktigaste samlingsplatser döpt till Olof Palmes park. Där träffas familjer under varma sommarkvällar för picknick, bröllopsfest och grillparty.

Nu är det tidig höst och säsongsstängt. Avrupacılar, ”européerna” som svensk-turkar kallas, har åkt hem för det här året.

För personalen på Mama Rosa innebär det färre kunder, men också en paus från alla goda råd från Kulufolk med egna pizzerior hemma i Sverige.

Pizzerians ägare Rustem Çapaloglu berättar:

– De frågar om råvaror, går in i köket, inspekterar vår pizzaugn och rekommenderar sina egna recept på tomatsås. Sen frågar de efter bearnaisesås och vi förklarar att det inte funkar med smöret från trakten. ”Jo, låt mig försöka”, säger de. Fyra, fem personer har testat och misslyckats den här sommaren.

Rustem Çapaloglu är en 29-årig trebarnsfar som tidigare närde pilotdrömmar. Men trots att han klarade de svåra intagningsproven till universitetet krävde hans pappa att han skulle stanna kvar i Kulu.

På resebyrån, mitt emellan Olof Palmes gata och Atatürktorget, knappar Orhan Gazıyıldız på datorn efter plats på Arlandaflyget åt en kund. 85 procent av resorna som säljs här går till Arlanda. Kunden Medine Esen är nöjd med att snart vara tillbaka i Sverige, hennes hemland sedan 35 år. Med lägenheten i Tensta centrum har hon nära till sina syskon, åtta barn och drygt 40 barnbarn i Rinkeby och Husby.

– Jag jobbade i 17 år på restaurang Gourmet i centrala Stockholm. Där städade jag toaletter, diskade, skalade lök och potatis. Men eftersom jag fick reumatism i axlarna har jag varit sjukpensionär lika länge som jag jobbade, 17 år.

När Medine Esen gått förklarar Orhan Gazıyıldız och kollegan Atakan Gölgülü hur de förgäves försökt övertala flera vänner att stanna. Liksom många andra i Kulu, berättar de Sverigehistorier om arrangerade äktenskap och bittra skilsmässor där många, långa arbetsdagar inom serviceyrken tagit knäcken på kärlek och familjeliv.

Sorger som hade kunnat undvikas om man bara lagt manken till hemma i Kulu, resonerar de.

– De borde inse att här finns en massa möjligheter om man bara pluggar.

Trots att det höga antalet skilsmässor diskuteras bland Kulufolket i såväl Turkiet som Sverige, är kommersen kring bröllop stor. I varje kvarter finns minst en frisör som gör bruduppsättningar, bilverkstäder som pyntar bröllopsbilar och butiker som säljer brudklänningar.

I en av dem jobbar Meral Demirkoparan, 20 år. Hon har under sommaren hjälpt mängder av blivande brudar att välja rätt klänning inför den stora dagen. Någon gissar att bröllop där ena halvan av brudparet bor i Sverige är ungefär 100 per år. Men Meral Demirkoparan tillhör skaran som inte lockas av utlandet.

– Jag vill inte ens hälsa på mina bröder som är i Sverige, jag gillar mitt land.

En ung Kulubo som valt att plugga och söka möjligheterna i sin hembygd är 29-årige Ali. Över en middag på Mama Rosa berättar han om sina fem år av studier på universitetet i Konya. Det hade inte varit möjligt utan sponsring från hans farbror i Stockholm.

– Att studera var att vidga vyerna, förr hade jag skygglappar. Jag pluggade för att få ett bättre liv. Därför är att komma tillbaka som att hamna på ruta ett. Mina gamla kompisar tar avstånd från mig för att jag ändrat mitt sätt att tala. Nu har jag slutat svära och lagt av med kortspelandet.

Även om det är halvtrist att vara tillbaka i Kulu, finns det sedan några månader en starkt glimrande ljuspunkt i tillvaron. En flickvän som han håller lika kär som hemlig, för så måste det vara, åtminstone tills en förlovning kan tillkännages offentligt. Allt enligt rådande seder och bruk.

Först om ett halvår tänker han be om hennes hand, men de har redan talat om framtiden. Ali vill hjälpa henne att läsa in gymnasiet på distans, sedan väntar universitetsstudier om hon själv är intresserad. Och det är hon.

– Jag föreslog att hon skulle plugga efter att vi gift oss. Dagen efter berättade hon att hon gråtit av glädje hela natten.

19-årige Murat Talayhan dukar undan vårt bord och slår sig sedan ned för att berätta om sin förestående Sverigeflytt. Sedan juli är han förlovad med Berrin från Sollentuna. Nu jobbar han på Mama Rosa och lär sig grunderna i pizzabagaryrket. Om fem månader hoppas han kunna komma till Sverige, till sin fästmö och ett jobb på svågerns restaurang i Laxå.

– Efter familjernas godkännande hoppas jag kunna flytta till en egen lägenhet. Med min fru, det känns ovant att säga det, säger han och skrattar generat.

Vad har du för förväntningar inför Sverigeflytten?

– Jag vill inte skapa några illusioner. Det som står skrivet i mitt kader, mitt öde, det kommer också att ske. Som våra anfäder sa, det järn som arbetar rostar aldrig.

Fotnot: Alis namn är fingerat för att skydda hans flickväns identitet.