För geostrategiskt viktiga grannländer som Turkiet och Ukraina kan EU:s självförvållade politiska kris få mycket dramatiska inrikespolitiska konsekvenser. De har slagit in på en reformpolitik som bygger på utsikten att de en dag blir accepterade som medlemmar i EU. Stängs det europeiska perspektivet hamnar reformprocesserna i farozonen.
Det nya läget står i skarp kontrast till det senaste årtiondets linje. Då har den starkaste politiska drivkraften i EU varit att inom EU:s ram övervinna kalla krigets uppdelning mellan Öst och Väst. En stor utvidgning av medlemskretsen till Öst- och Centraleuropa har varit en huvuduppgift. EU:s stats- och regeringschefer har hållit ständiga högtidstal om Europas historiska återförening.

Öppningen mot nya medlemmar har inte minst varit en nordisk hjärtefråga och Östersjöregionen framstår som den store vinnaren i det nya Europa. Vid EU-toppmötet i Helsingfors (1999) löstes några centrala knäckfrågor, däribland Turkiets kandidatur. Det stora genombrottet för en stor utvidgning (”Big Bang”) gjordes vid EU-toppmötet i Göteborg för fyra år sedan och Göran Persson fick en hjälteroll som EU-utvidgningens främste förkämpe. Under Danmarks ordförandeskap (2002) genomfördes slutförhandlingen med de tio länder som blev medlemmar för ett år sedan.

Huvudmotivet för den stora EU-utvidgningen har varit att den bidrar till att de före detta kommunistiska diktaturerna moderniseras genom marknadsekonomi och politisk demokrati. Genom reformerna får de gamla EU-länderna stabila och pålitliga grannar. Kort sagt, alla vinner på det, både ekonomiskt och politiskt; en historiskt enastående möjlighet för Europa. Men framgången kan inte nås till nolltaxa. Den har kostnader, både rent finansiellt och i form av krav på anpassning. Det är inte bara de nya medlemsländerna som skall anpassa sig till EU utan också de gamla som måste anpassa sig till de nya villkoren. Detta är helt enligt läroboken.

Den insikten har emellertid de gamla EU-ländernas politiska ledarskap under flera år gravt försummat att förmedla till allmänheten. Istället har hjältarna från Göteborg och Köpenhamn senaste året framför allt talat om ”social turism”, ”social dumpning” och ”illojal skattekonkurrens”. Den polske rörmokaren har blivit symbolen för ”problemen” i den ömsesidiga anpassningen. Genom folkomröstningarna i Frankrike och Holland fick EU-ledarna retroaktivt kvittot på sina samlade försummelser. Nu behöver de ”tankepaus”.

Vid EU-toppmötet hade utvidgningen försvunnit från diskussionen. Olika utspel om ”Europas gränser” och ”EU:s absorptionsförmåga” avspeglar vad det handlar om. EU-ledarna är i dag rädda för allmänhetens reaktioner inför möjligheterna att länder som Rumänien och Bulgarien står på tur att bli EU-medlemmar och att länder som Turkiet, Kroatien och Ukraina kan följa efter om några år. Detta är en mycket dramatisk omsvängning som i värsta fall leder till att EU genom sin nya inåtvända hållning bidrar till att reformerna upphör i grannländerna. I stället kan EU få dåliga grannar som skapar problem inte bara för sig själva utan också för EU.