Gynekologen Izzeldin Abueiaish från Gaza väntar på att Israels armé ska ta sitt ansvar för tre av hans döttrars och en brorsdotters död för tre år sedan. Här visar han upp en bild av sitt möte för många år sedan med Ehud Barak, Israels försvarsminister såväl i dag som under kriget vinter.
Foto: Per Luthander
I september 2008 gick Gazaläkaren Izzeldin Abuelaish fru Nadia bort i cancer. Fyra månader senare förlorade han tre av sina älskade döttrar under Israels vinterkrig mot det Hamasstyrda Gaza. Familjen Abuelaish fick känna på kriget i form av två stridsvagnsgranater som borrade sig igenom betongen till deras hem på norra Gazaremsan.
Men först måste vi gå tillbaka till den 14 januari 2009, två dagar före den fruktansvärda händelsen. Då satt Izzeldin och barnen instängda i huset i desperat väntan på eldupphör. En israelisk stridsvagn parkerades framför deras hus.
Det var ett ångestfyllt ögonblick. Doktorn tänkte på sina barn som just förlorat sin mamma. Vad skulle bli av dem ifall de skulle bli faderslösa också?
Gazadoktorn hade då i flera dagar fungerat som ”krigskorrespondent” genom att på flytande hebreiska i israelisk tv och radio berätta om de civilas lidanden. Han anade att någon ville tysta honom.
Han ringde sin vän Shlomo Eldar, reporter på israeliska Kanal 10, gav honom koordinater till familjens hus och bad Eldar kontakta den israeliska armén så att stridsvagnen skulle dras bort. Så blev det. Men två dagar senare var den tillbaka.
Mitt på dagen den 16 januari 2009 slog en stridsvagnsgranat rakt in i ett hörnrum, där familjen just ätit lunch. Efter den första granatträffen rusade doktorn till rummet för att mötas av en fasansfull syn: söndertrasade kroppar efter döttrarna Aya, 14, Mayar, 15 och deras kusin Nour. 17-åriga dottern Shatha och ytterligare en kusin var svårt skadade.
En andra granatträff släckte livet på äldsta dottern Bessan, 20.
Strax därefter skrek doktor Izzeldin ut sin smärta i direktsändning med Kanal 10. Aldrig tidigare under den israeliska offensiven i Gaza vintern 2008–2009 hade den judisk-israeliska allmänheten konfronterats med civila palestiniers smärta på detta nakna vis.
–En dag senare, den 17 januari, förklarade Israels dåvarande premiärminister Ehud Olmert ensidigt eldupphör, säger doktorn som gästar Sverige för att tala för studenter i Uppsala och söka en svensk förläggare för sin självbiografi, I shall not hate.
–Måste våra barn dö för att vi palestinier ska bevisa att vi också är människor? säger gynekologen som i dag undervisar i Kanada.
Det är tredje gången vi möts. Första gången var på Tel Ha-Shomer-sjukhuset i Tel Aviv direkt efter krigsslutet 2009. Där vårdades Shatha, som förlorade synen.
När vi nu möts en tredje gång i ett svalt konferensrum i Stockholm undrar jag om han inte befann sig i chock den där dagen när vi klev över krigsbråten, där spåren av flickornas utsläckta liv bokstavligt talat satt fastkletat på väggarna.
Abuelaish har nära till sina känslor. Flera gånger under vårt samtal rinner tårarna. Men inte nu. Han blir återigen samlad.
–Nej, jag tror inte att jag var i chock. Men jag tackar Gud för att jag hade styrkan att behålla lugnet och att fatta rätt beslut mitt i denna tragedi. Det var många som ville se mig gå under i vrede.
I Gaza fanns vid denna tid palestinier som krävde att doktorn genast skulle stämma den israeliska armén.
De undrade varför denne son till palestinska flyktingar i åratal jobbat som gynekolog på ett israeliskt universitetssjukhus, där han hjälpt barnlösa judiska kvinnor att bli gravida med konstgjord befruktning.
Abuelaish svarade att han ville bygga broar med hjälp av sjukvård. Men när vi nu möts berättar han också om sin långa väntan på upprättelse.
–Det tog den israeliska armén en månad att medge att de sköt granater mot vårt hem. Därefter har jag väntat i två år på en ursäkt och ett ansvarstagande från deras sida. Men i december 2010 förklarade den israeliska militären att det inträffade var ”icke avsiktliga civila förluster”. De tar inte sitt ansvar!
Den 27 december 2010 stämde han den israeliska militären.
Ett år senare fick han veta att domstolen kräver 80000 shekel (cirka 150000 kronor) för att ta upp målet.
–Jag betalade, fast det gjorde ont. Först dödas mina döttrar, sedan ska jag betala för det. Tycker israelerna att det är acceptabelt?
–Rättvisa ska inte bero på pengar. Vad ska andra palestinier i Gaza göra, de som inte har en shekel till övers? Ska man säga till dem, glöm era älskade? säger Abuelaish med bruten stämma.
–Jag är skyldig att ge mina döttrar upprättelse. Rättvisa är att behandla andra så som du vill att de ska behandla dig. Palestinierna vill gå vidare. Palestinierna har en enorm förmåga att resa sig igen. Men de behöver hopp, något att tro på.
Izzeldin Abuelaish under besöket i Stockholm.
