NEW YORK. Jag oroar mig sällan för att jag har missat något, och jag har aldrig trott på att det var bättre förr.

Men ibland grämer jag mig en aning för att jag tillbringade ett helt årtionde i ett flickrum med rosa chintzgardiner där det inte hände särskilt mycket. För New York har en kärleksaffär med 80-talet som aldrig tycks gå över.

Jag har lite svårt att relatera till 70-talet, som alla utom möjligen Karl Lagerfeld verkar ha framlevt i en slags korv stroganoff-färgad dimma, och även om de gjorde tjusiga soffor på 50- och 60-talen framstår det ju som ett helt olämpligt årtionde att ha varit kvinna.

Enligt historieböckerna var New York på åttiotalet en total katastrof av rasism, våld, korruption, maffiavälde och crack. Men nästan alla gamla åttiotalare ser ändå helt saliga ut när de talar om tiden då de fick beväpna sig med dödsförakt på söndagsmorgnarna för att gå ut och köpa kaffe i kvarteret. De svamlar om hur härligt och oförutsägbart allt var förr i tiden. Det är ett snobberi som varje generation straffar den nästkommande med. Vi som inte var med kan inte syna deras bluff, trots att de förmodligen satt hemma varje kväll och tittade på teve istället för att susa omkring i paljettbyxor nere i downtown. ”Du förstår inte”, säger de när jag någon gång av misstag ojar mig för att jag ska bli bortrövad av Triaderna i Chinatown om det är för sent på natten. ”Det här är som en idyllisk förort nuförtiden.”

För att motverka det, och för att visa att jag är oberörd, brukar jag istället gotta mig åt att det sedan blev ordning och reda, om än på en vardaglig kalabaliknivå. Stadsdel efter stadsdel rycktes upp, det värsta buset kördes ut från stan, och numera går det knappt att säga pip förrän fem–tio polisbilar med terroristbekämpande poliser landar på samma gathörn. När jag senast såg Jay McInerney svassa ner för Sjätte avenyn flankerad av en ung kvinna som inte liknade vare sig hans första, andra, tredje eller fjärde fru kände jag ingen samhörighet alls.

Men trots mitt kallsinne verkar åttiotalet bara växa sig starkare för varje år i den här staden. Ett flertal unga män jag känner vill fortfarande helst se ut som James Spader när han var som mest blond och mest dryg, med väldigt lite hår på bröstet. En av dem lanserade häromkvällen en bok om Berlinmurens fall. Det var det mest intressanta han kunde tänka sig att ägna ett år av sitt liv åt.

Min nya tes är att alla i hemlighet tror att 80-talet var den senaste gången som det var FEST på riktigt. 90-talet var ett förlorat årtionde, och efter 2001 blev det så allvarligt, med undantag av excesser före finanskrisen. Nu stiger brottssiffrorna igen, och kanske ökar också behovet av ett rejält discoparty då och då.

Jag förstod inte själv hur väl detta stämde förrän senare samma kväll, när jag stod framför Gloria Gaynor, som otroligt nog visade sig vara vid liv – i glitterkostym och röd peruk och samma röst som på Youtube, när hon sjöng ”I am what I am”. Då kapitulerade till och med jag. I en klänning i den självklara nyansen Nancy Reagan-rött.