Det tog lång tid för nyheten att nå Kuba

Det dundrar till som från en nedkörd traktor då jänkarbilen från 50-talet rullar förbi. Inget är som det låter på Kuba. Sedan igår är det inte heller som det ser ut. Precis som hela förra veckan täcks förstasidan på kommunistpartiets tidning Granma av en text av Fidel Castro. Men den här gången raljerar han inte över amerikanska presidentkandidaten John McCain utan annonserar sin avgång. Medan tidningsförsäljarna i Havanna har fullt sjå med att förse alla med varsin tidning skakar andra på huvudet.

– Det är typiskt att vi kubaner är de som får reda på det här sist.

Fidel Castros 49-åriga maktinnehav är världens längsta. Som en nagel i ögat har han och hans kubanska revolutionsrörelse bitit sig fast just söder om USA, och slagit fast sin roll som dess största kritiker. Kuba har stått emot invasionsförsök och konfrontationer mellan supermakter, Castro själv har parerat otaliga mordförsök. Inte ens den akuta blödning han drabbades av för 16 månader sedan lyckades riktigt sätta stopp för honom. Hans bror Raùl utnämndes till ”temporär ledare”, medan han själv återhämtade krafterna. Inför utnämningen av landets ledande politiska poster på söndag har det diskuterats flitigt om Fidel skulle kunna ställa upp ännu en gång. Klockan två på tisdag morgon, kubansk tid, behövdes inga ytterligare diskussioner. Det vill säga för dem som fick reda på nyheten.

Manuel har alla blickar på sig. Han går upp i falsett som Michael Jackson, dansar några steg, grimaserar och tar sig för skrevet. Åskådarna brister ut i skratt tills José på gitarren börjar spela något annat. Tillbaks till allsången. Det trettiotal ungdomar som samlats på Havannas strandpromenad Malecón på måndagsnatten har alla följt med José och Manuels musikgrupp efter deras spelning tidigare under kvällen. Många av dem är turister och upplever det kubanska nattlivet för första gången. För killarna i bandet är det en bra natt, men en natt som vilken som helst. Ingen har någon aning om Fidel Castros historiska besked förrän sms börjar ramla in på ett par svenska mobiltelefoner. Trummisen Rodolfo, 24, blir först förvånad, men skakar sedan på huvudet.

- Det här kommer inte att betyda någonting. Mycket måste förändras här, men så länge han lever kommer ingenting att hända, säger han och drar med handen utmed ett imaginärt skägg.

Det som framförallt måste hända är att ekonomin måste förbättras, menar Rodolfo, som själv lever på att spela trummor på ett hotell.

- Vi kubaner tjänar ingenting. Istället för att drömma måste vi kämpa varje dag för att få ihop till mat. Om inte Raùl lyckas ändra detta kommer det att bli en ny flyktingvåg, säger han och pekar med handen mot det månglittrande vattnet.

Den kubanska revolutionen har fört många goda saker med sig. De som levde innan Fidel Castro och hans män tog över makten kan vittna om stora förbättringar för befolkningen. Till exempel får alla sjukvård och basvaror är grovt subventionerade. Nuförtiden ser man nästan inga tiggare på Kuba. Däremot finns det gott om kubaner som försöker att klämma ut en och annan peng av godtrogna turister och gatorna kryllar av små privatföretag. Från trapphus, vardagsrum eller små bord på trottoaren säljs hemlagad mat och kakor, påfyllning av tändargas och skoputsning. Några av dem är legala, de allra flesta är det inte. För många är det deras huvudsakliga inkomst, trots att de kanske har långa utbildningar som läkare eller ingenjörer. Dessa jobb ger inte mer än 300 kronor i månaden och endast i den nationella valutan ”peso cubano”. Aldrig turistvalutan ”peso convertible”, vilken är värd 25 gånger mer och som man kan använda överallt och till vad som helst, till skillnad från peso cubano. De ekonomiska svårigheterna är kvarlevor från Sovjetunionens fall, då Kuba förlorade sin främsta sponsor. Även om saker har blivit bättre saknas fortfarande pengar i alla delar av samhället. Det finns gott om korruption och staten har blivit tvungen att hårdsatsa på turism, trots den kapitalism det fört in i landet. Många är ändå övertygade om den antiimperialism som lärs ut i skolan och har höga tankar om revolutionens ledare. Men alla klagar över systemet.

Bandets basist Fernando fick inte fortsätta att studera på universitetet då han vägrade att delta i de revolutionära aktiviteterna.- Revolutionen är för de gamla, inte oss unga, säger han. De kämpade för något de trodde på, vi känner oss som i ett fängelse.Fernando ler sitt totalt avslappnade leende och tar ett till bloss på sin cigarett. Sedan han slutade sina universitetsstudier har Fernando satsat helhjärtat på musiken. Det livet innebär nu tre gig i veckan på en bar, en stor bekantskapskrets att umgås med i parken eller på Malecón på kvällarna. Och många uppskattande blickar från utländska tjejer. Ibland blir det en flirt för dagen, ibland för några veckor, ibland längre. För Fernando innebär det, precis som för de andra mörkhyade i bandet, ständiga trakasserier av polisen. Så fort de passerar en polis tillsammans med en utländsk tjej måste de visa legitimation. Ibland räcker inte det och de måste spendera natten i fängelse. Enligt Fernando lämnar staten aldrig invånarna ifred, utan alla lever i någon slags skräck.

- Om Raùl får makten officiellt betyder det bara att vi får en ny fängelsechef, säger han.

Rodolfo ger sin syn på varför ingen gör något.

- Vi har bara ett liv, det måste vi bevaka. Många känner att de inte har råd att förlora sitt jobb.

Och då staten står för överlägset flest jobbmöjligheter på Kuba är det ett reellt hot.

På tisdagsmorgonen när Castros avgång kablats ut över hela världen säger kubansk teve ingenting. Som vanligt står stora skaror och väntar på bussen, och när den anländer trycker de på allt vad de kan för att få plats. Resan fram och tillbaks till jobbet kan ta timtal, men det är det enda möjliga färdsättet då få har bilar och taxi är för dyrt. En av taxichaufförerna slår ut med handen mot ett av kolonialhusens flagnade fasader som svar på frågan om vad han tycker om Fidel Castro som ledare. En annan uttrycker sina förhoppningar inför vad Raùl kommer att göra.

– Med Fidel borta från makten kommer Raùl att göra alla de ekonomiska reformer han pratat om tidigare.

Rodolfo är mer pessimistisk.

– Raùl kommer inte att kunna göra något förrän Fidel dör.

På söndag avgörs det om det verkligen blir Raùl som får överta makten. Någon gång efter det får kubanerna reda på vem det blir.