Vakthavandes rum på UD är långt ifrån utrikesminister Laila Freivalds och kabinettssekreterare Hans Dahlgrens eleganta tjänstesalar med äkta mattor och antika möbler.
Rummet är svenskt kontorstrist. I närheten finns en säng, en tv och ett pentry.
Ovanför skrivbordet hänger ett tidningsurklipp som visar en leende Anna Lindh. Klockan är 04.40 på morgonen när telefonen ringer. Då har tiotusentals människor redan dött längs Indiska oceanens stränder.
Ytterligare två personer är i tjänst på UD denna natt, Jan Janonius som har pressjouren och Kerstin Melén som har den konsulära jouren. Båda sitter hemma och jobbar.
När Christina Andersson lyfter på telefonluren möts hon av Kaarlo Laakso, andreman på ambassaden i Bangkok. Hon kopplar direkt samtalet vidare hem till Kerstin Melén.
Kaarlo Laakso berättar snabbt om jordbävningen och om flodvågorna. Han säger att det kan finnas 30000 svenska turister i Thailand.
Kerstin Melén anar redan nu vad som väntar och hennes tanke är att detta kan vara mycket allvarligt.
Hon ringer upp Jan Janonius och de inser att resurserna inte kommer att räcka till. UD måste få hjälp.
–Detta kan bli 30 gånger större än Estonia. Vi måste agera, säger Kerstin Melén.
Från klockan halv sex på morgonen kommer samtalen från de oroliga anhöriga och de drabbade.
Klockan 06.12 väcker Christina Andersson växelchefen Eva Öhrn:
–Det har varit en jordbävning i Thailand, du måste öppna växeln.
UD blir nedringt av oroliga anhöriga och drabbade. Telefonisterna får agera jourhavande medmänniska.
Uppgifter om att svenskar drabbats når tidigt UD, men den första bekräftelsen på att någon dött kommer till Kerstin Melén på förmiddagen.

Personalen i första linjen gör det mesta rätt. Men de närmaste dygnet inne på UD präglas av kaos. Cheferna lyser med sin frånvaro.
Mikael Westerlind är säkerhetschef på UD. Han läser på kvällstidningarnas löpsedlar när han går ut på annandagen att svenskar kan ha drunknat i flodvågen i Thailand:
–Första tanken var att tidningarna hade nyhetstorka, minns han senare.
Och nej, han åker inte in till jobbet.
När Kerstin Melén vill åka in till UD för att hjälpa till beordras hon två gånger av sin närmaste chef, Christina Palm, att stanna kvar hemma.
Och när hon försöker förklara att tsunamin kan bli en större katastrof än Estonia får hon till svar:
–Bli inte hysterisk.
Kerstin Melén får samtidigt en allvarlig reprimand för att ha pratat med en högre chef.
Vid åttatiden på morgonen pratar även Christina Andersson med Christina Palm och säger att chefer måste komma in. Christina Palm är då sur för att också växelchefen Eva Öhrn ringt upp:
–Palm blev irriterad på Öhrn och tyckte att hon störde ordningen, säger Christina Andersson senare.
Christina Palm flyttas från sitt jobb efter tsunamin – till Thailand Jan Nordlander är högste chef för konsulära enheten och firar jul i Smedjebacken i Dalarna. Det är många som minns sina samtal med honom på annandagen.
När Jonas Hafström, ambassadören i Bangkok, meddelar att han ska ta sig ned till Phuket eftersom ”läget är oklart men allvarligt” svarar Nordlander:
–Ja, då ska jag gå ut och skotta snö.
När även pressombudsmannen Nina Ersman säger att den konsulära enheten saknar chefer får hon svaret:
–Du ska inte lägga dig i vår bemanning.
Katastrofkommissionen menar att Jan Nordlander och Christina Palm dessutom närmast aktivt motarbetat en svensk insats i Thailand.
Räddningsverket, SRV, vill tidigt på annandagen skicka iväg ett team. Men på eftermiddagen ringer Christina Palm till den operative chefen där, Kjell Larsson. Hon undrar ”varför SRV skulle åka till Thailand och vad vi skulle göra där”.
Sedan vill också Jan Nordlander försäkra sig om att ingen skickas ned:
–Nordlander frågade då om han kunde få det bekräftat att vi inte skulle åka, minns Kjell Larsson senare.
Också Jan Nordlander flyttas efter tsunamin. Han blir ambassadör.
Den ytterst ansvarige är inte i närheten. Statsminister Göran Persson firar jul på Harpsund. Han tänker att det handlar om en vanlig naturkatastrof när han slår på tv:n klockan sju.
Utrikesminister Laila Freivalds tittar inte alls på tv-nyheterna ”av familjeskäl”. Ingen tjänsteman på UD ringer henne. Hon ringer ingen heller, även om hon ”funderar på det flera gånger”. På kvällen går hon på teater och är sedan smått irriterad över att bara pressekreteraren hört av sig.
Kabinettssekreterare Hans Dahlgren åker inte till UD. Han jobbar hemma men uppfattar sig aldrig som operativt ansvarig. Han utmärker sig också när han inte tar reda på vad de som ringer UD berättar.
Statssekreterare Lars Danielsson är Göran Perssons närmaste man. Han cyklar till Rosenbad på förmiddagen och talar med statsministern flera gånger. Promenaden till UD tar två minuter, men han väljer att inte gå dit. Han var rädd att folk där skulle be honom att fatta viktiga beslut:
”Motiveringen var att det fanns en uppenbar risk att beslutsfattandet skulle styras över på honom.”

På måndagen ser Hans Dahlgren löpsedlarna som skriker ut ”800 svenskar saknade” när han går förbi Slussen på väg till UD. Samtidigt ringer Göran Persson upp honom. De slås då av samma tanke som Kerstin Melén gjort. Bara 28 timmar senare:
–Om uppgifterna på löpsedeln är korrekta så kan det här ha samma dimensioner som Estoniakatastrofen, säger Hans Dahlgren i mobilen till Göran Persson. Statsministern håller med.
Ett par timmar senare ringer Jonas Hafström in till UD från det ödelagda Khao Lak där likstanken ligger tung. Och det är först när han bryter ihop i ett telefonsamtal med Laila Freivalds som också de högsta cheferna inser katastrofens omfattning.

Källor: Katastrofkommissionenens rapporter, utskrifter av förhör med de inblandade och intervjuer med tjänstemän på UD.