Ricky Bailey vandrar av och an. Som om han har svårt att bestämma sig för vart han ska ta vägen. Plötsligt sänker 59-åringen, som ständigt tycks ha munnen fylld av tuggtobak, också huvudet – oförmögen att fortsätta titta. Landskapet som breder ut sig framför honom har fått de normalt så pillemariska ögonen att tappa kraft, trots att det han ser inte på något sätt är nytt. Men förstörelsen blir värre för varje dag som går. Eller ”Våldtäkten på naturen” som Ricky och hans vän Roger Stovet kallar det, blir allt mer intensiv.

När den före detta kolgruvearbetaren höjer huvudet igen pekar han ut över resterna av vad som en gång i tiden var grönklädda bergsmassiv. Där finns ett absurt bevis på hur jakten efter billigt kol kan förvandla ett landskap. Mitt i förstörelsen sticker en ensam bergstopp upp. Som det sista vittnet över hur just det här området av Appalacherna såg ut en gång i tiden. På höga bergsrester står några ensamma träd. Under dem ligger ett 40-tal kroppar begravda.

– Vi kan inte komma och gå dit som vi vill längre, i stället måste vi ha tillstånd från företaget som utvinner kolet och som måste eskortera oss. Därför är det ingen som besöker gravarna längre. Och därför kommer heller inte någon mer att begravas där, trots att det är familjegravar, säger Ricky Bailey med en säreget tystlåten och eftertänksam röst.

Från platsen där vi står ser man tydligt hur vägen ringlar sig fram till Lindytown. Vad som tidigare var en alla de välmående små orter som West Virginia tidigare kännetecknades av återstår inte mycket. Visserligen finns där fortfarande fem hus, men blott fyra av dem är bebodda. Det kan låta som mycket. Men med vetskap om att ett 20-tal bostäder tidigare har rivits och så även kyrkan – en samlingspunkt vars värde inte går att underskatta för invånarna i West Virginia – är det inte många häromkring som anser att Lindytown ens existerar.

Nu befarar Ricky Bailey att samhället Twilight, beläget bara några enstaka minuters bilfärd ifrån Lindytown och som rymmer ett 40-tal hus, står inför samma öde.

– Men jag är född och uppvuxen här och kommer aldrig låta dem ta mitt hus. Jag vill stanna i Twilight. Oavsett hur mycket de förstör naturen runt omkring så är det mitt hem, säger Ricky Bailey.

Att utvinna kol i West Virginia är på intet sätt nytt. Utvinningen har pågått sedan början av 1800-talet men däremot har spelreglerna förändrats. Sedan 15 år har en metod kallad Mountain Top Removal, bergstoppsutvinning, blivit alltmer förekommande i bergskedjan Appalacherna. Att som vanligt gräva fram kolet via gruvor är det ytterst få av invånarna som har några invändningar mot. Det är, som de allra flesta säger, en förutsättning för att stora delar av West Virginia ska existera. Men att man nu spränger bort Appalachernas bergstoppar för att komma åt kolet är en extremt känslig fråga.

Det största företaget som bryter kol här gick länge under namnet Massey Energy. Tidigare i år köptes det upp av Alpha Natural Resources för 7,1 miljarder dollar i en affär som skapade USA:s näst högst värderade kolföretag. Bolagets representanter vill inte träffa SvD för en intervju.

Istället väljer företaget att efter mer än en månads tid att ställa upp på ett kort samtal över telefon. Dess verksamhetschef John Bostic förklarar att bergstoppsutvinning är nödvändigt om man vill komma åt det kol som finns i Appalachernas övre skikt. Han avfärdar också att utvinningen skulle vara skadligt för naturen eller dess invånare som riskerar att drabbas av cancer, ”snarare handlar det om livsstilen bland invånarna som använder väldigt mycket tobak”.

– Folk uppskattar inte kolindustrin för vad det gör för områdena häromkring, säger John Bostic. Utan den skulle vi lika gärna kunna släcka lampan och lämna hela delstaten. Människorna som arbetar i gruvorna bor i de här områdena och de är minst lika måna, om inte mer, om sin natur än någon idiot som marscherar med en skylt.

Utlåtanden från läkare och experter, otaliga vittnesskildringar och andra tydliga tecken som är svåra att misstolka berättar en helt annan historia.

När metoden att spränga bort bergstopparna kom till West Virginia och andra intilliggande delstater – som Kentucky – för omkring 15 år sedan protesterade såväl anställda som invånare stort. Kanske ”för att de i många fall är en och samma person”, konstaterar aktivisten Chuck Nelson med ett snett leende.

– Vi är alla beroende av kolet här. Men vi ville att allting skulle genomföras på ett bra sätt.

Chuck Nelson, som har 30 års arbetslivserfarenhet från gruvorna, berättar att alla fackligt anställda som protesterade när bergstoppsutvinningen gjorde sitt intåg avskedades på plats. Istället togs personal som inte var kopplade till området och inte var fackligt anslutna in. Invånarna på de olika orterna splittrades. På ena sidan fanns de som prioriterade att kunna ställa mat på bordet varje dag. På andra sidan fanns de som tog fajten för att rädda det kulturella arvet och ansåg att bergstoppsutvinning var en lat genväg, anpassad för de som ville tjäna pengar utan att bry sig om konsekvenserna för landskapet.

Samtidigt, berättar Chuck Nelson, drog kolföretagen vinning av den dåliga sämjan. Så fort en chans gavs spädde de på missnöjet för att senare köpa upp de bostäder som låg intill de lönsamma utvinningsplatserna. Försäljarna fick skriva på ett kontrakt som förbjöd dem att prata om affären, företaget eller metoden bergstoppsutvinning. Skälet till att företagen vill komma över hus och senare riva dem, som i Lindytown, är att de då inte behöver forsla bort bergs- och trädrester efter sprängningarna utan bara kan putta dem över sluttningen, helt lagligt.

– Jag ska inte ljuga. Jag har jobbat med bergstoppsutvinning själv. Och jag har skrivit på ett kontrakt där jag sålde mitt hus, men det var med en stor förlust eftersom det, mitt barndomshem, inte var så mycket värt längre när de beslutade att spränga fram kolet alldeles intill. Skälet till att jag ändå vill berätta vad jag har varit med om är att jag inte kan sitta passiv och låta allting ske – att områden som generation efter generation har kallat hem förstörs, säger Chuck Nelson och berättar dessutom ytterligare en av många historier om hur begravningsplatser förstörs av företagen i jakten på kol.

Orterna kring Appalacherna är 2011 knappast någon vacker syn och invånarnas bittra strid fortsätter. Många vittnar om att hot mellan grupperna har blivit vardag – vilket SvD också stöter på när vi närmar oss representanter för påtryckningsgruppen Friends of Coal som försvarar bergstoppsutvinning.

Områden som generation efter generation har kallat hem förstörs.

Chuck Nelson

Den vänliga attityd som normalt genomsyrar en butik längs trafikleden, där lastbilarna fyllda med kol dundrar förbi dubbelt så fort som hastighetsbegränsningen tillåter, har förbytts mot illasinnade ord.

– Försvinn härifrån! Jag varnar er, försvinn!

Miljöorganisationen Environmental Protection Agency (EPA) har tidigare genomfört tester som visar på ett kraftigt överskott av järn och magnesium i omkring 70 procent av de vattenbrunnar som ligger i anslutning till platser där bergstoppsutvinning brukas. Det lilla samhället Prenter utgör inget undantag. Men här finns också en annan historia om hur de extremt giftiga slamlagringarna – som samlar cirka 60 kemikalier som används för att rena kolet – har letat sig ner i det redan dåliga dricksvattnet.

Omkring 300 invånare har också stämt nio olika kolföretag för det som hänt. Men då ärendet ännu inte valsat färdigt i domstolarna visar människorna i Prenter ett stort motstånd för att säga någonting som kan komma att publiceras i nyhetsmedier. Skälet är helt enkelt att det kontrakt som de har skrivit på förbjuder det. En kvinna berättar dock mot anonymitet att sex personer i orten, som har färre än 20 hus, har dött i cancer under de senaste åren.

En av dem var hennes far.

– Läkaren säger att det var för att han drack vattnet och jag tror på det. Varför? Det ska jag berätta för dig. Duschar vi under en längre tid får vi stora utslag på kroppen, bölder som kliar. Min pappa… Han drack alltid det vattnet.

Några hus längre bort bor grannen Ruby Peters. Hon låter sig, till skillnad från andra, övertalas att släppa in oss i sitt hus. Att inviten besvaras med en rejäl dos lögner står snart klart.

– Så fort någon dör häromkring i cancer säger man att det är på grund av vattnet men det är inte sant. Vattnet går att dricka, jag har gjort det hela mitt liv. Du kan inte hitta något här i Prenter som skulle vara konstigare än någon annanstans.

Det som bidrar till att orden tappar i förtroende är en enormt ihärdig stank – likt ruttet ägg – som etsat sig fast i huset. Lukten är ett tydligt tecken på stora mängder sulfat, ett ämne som finns i överflöd i slamlagringen och som letat sig ner i dricksvattnet. När vi senare även får lukta på det vatten som Ruby Peters säger sig dricka så skapar det en kraftig irritation i näsan som sitter kvar i flera minuter.

Trots tydliga bevis på vad som sker med såväl natur som människor ingriper varken politiker eller miljöorganisationer. När George W Bush satt vid makten underlättade han för kolföretagen att förändra Appalachernas utseende. Man tillät att resterna, som uppstod när bergstopparna sprängdes, dumpades rakt ut i naturen. Barack Obama har visserligen sagt att USA ska satsa på rent kol men det är en tanke som inte ens är i närheten av att förverkligas.

Det anser samtliga som vi träffar. En av dem är Jimmy Acrees, anställd av Alpha Natural Resources.

Trots att den burduse mannen är förlagd med munkavle skräder han inte orden. Likt många andra berättar Jimmy Acrees hur ett stort dammoln varje dag sveper in över de orter som ligger utplacerade kring de platser där bergstoppsutvinning pågår.

– Så fort det sprängs kan man se hur ett stort moln kommer från bergen och lägger sig rakt över oss. Varje dag har vi en hinna av smuts, gult smuts, som vi måste städa bort. Det tydligaste beviset syns på bilarna men det letar sig också in i vårt hus. Jag är väldigt glad att vare sig min fru Nancy eller min dotter Stacey är hemma stora delar av dagen och andas in det.

Familjen Acrees är en av få som fortfarande bor i Lindytown. Jimmy, som står i köket och kikar ut genom fönstret, konstaterar utan omsvep att han har andats in mer gifter bara av att vara hemma än att arbeta i gruvan. Där han nu står i köket är blicken fäst mot just den plats där sprängningen pågår, beläget bara hundratalet meter ifrån familjens villa.

Bergstopparna är kala. Men på sina håll syns gräs som har odlats på ett tunt lager av jord där sprängningarna har avslutas – allt för att försöka återställa bilden av en välmående natur. Det är enligt många av invånarna som att ”måla med läppstift på ett kranium.”

– Men jag tycker ändå det ser skapligt ut, säger Jimmy Acrees. Fast det är klart att jorden inte blir bra. Dessutom tvingar det bort djuren, vilket innebär att vi får stora björnar och annat hit ner till oss i Lindytown.

Det problemet upplever även Rick Bailey och vännen Roger Stovet i Twilight. De båda vännerna, som har arbetat i gruvorna i 20 respektive 30 år, är klara motståndare till bergstoppsutvinning. Men de säger också uppgivet att de ”antar att det här är vad som kallas utveckling.”

– Saken blir inte bättre av att företagen inte gör något för oss. De tar inte hand om vägarna, de satsar inte på skolorna eller barnen. Pengarna bara lämnar delstaten när vi skulle behöva dem. West Virginia är fattigt nog som det är, säger Roger Stovet men avbryts av att Ricky Bailey hostar till.

– Jag har aldrig andats in så mycket skit i gruvan som jag har gjort bara av att bo här. Man kan undra varför jag inte flyttar, men vart skulle jag ta vägen? Huset är inte värt mycket pengar längre på grund av bergstoppsutvinningen. Och det är här som alla jag känner bor, det är det här jag känner till, säger Ricky Bailey dystert.