SvD:s team, reportern Magnus Falkehed och fotografen Ola Torkelsson, är på plats i Libyen. Nu befinner de sig i Sintan, 16 mil söder om huvudstaden Tripoli.

– Folk börjar komma tillbaka till sin hem. Men samtidigt har vi åkt förbi flera städer som är helt öde. Folk har flytt undan rebellerna, inte bara från Gaddafis styrkor. Nu hoppas de att de ska kunna leva ett demokratiskt liv tillsammans, säger Magnus Falkehed.

I Sintan ser man inga sprudlande glädjedemonstrationer, trots oppositionens framgångar.

– Folk är ganska spända. Det är skottlossning och strider på vissa håll. Men de människor vi träffar är försiktigt hoppfulla.

Alla de träffar frågar efter vilka vägar som är säkra att åka. Själv har de med sig skottsäkra västar och hjälmar att använda vid osäkra lägen.

– Man bör inte röra sig ensam och inte vara där man inte vet hur läget är. Det gäller att skilja på det man tror och på det man vet.

I februari var teamet på plats vid gränsen till Libyen, då var läget så kaotiskt att man inte kunde ta sig in i landet. Men mycket är precis som då.

– Folk bunkrar fortfarande upp med bensin. Det är vägspärrar överallt. Man ser tydliga tecken på att det varit ett fullskaligt krig som varit i skymundan i europeiska medier.

Hur reagerade människorna ni träffat på morgonens besked om att Gaddafis son Saif al-Islam är fri?

– Många tycker det är besynnerligt, men de är vana vid motstrida uppgifter. Det är luttrade och tror bara på vad de ser, eller vad någon nära berättar.

Det viktigaste för människorna i Libyen är, enligt dem själva, att få bort Gaddafi.

– De vill kunna leva som vanliga nordafrikaner. De vill inte skämmas för att vara libyer och associeras med Gaddafi när de visar upp sitt pass.