Jobs sitter i skuggan på bagagebandet och ser ut över flygplatsen där helikoptrar och transportflyg landar. Egentligen är det farligt att sitta där. Tegelväggen bakom oss har stora sprickor. Det har även taket som ger oss skugga. Men folk bryr sig inte. De har passerat förbi det som en gång var en säkerhetskontroll. Inget sådant spelar längre någon roll. Här gäller den starkes rätt och armbågsförmåga.

Vill bort. Nu är det bara en sak som gäller – att ta sig ombord ett plan. Här finns påstridiga amerikaner som säger att de är ambassadörens bästa kompis och att han har garanterat dem plats på flyget. De ställs inför soldater från den amerikanska marinkåren som har hört en bra historia förut.

Det var natten till i onsdags som Jobs fru begravdes i rasmassorna. Även hans föräldrar finns bland de omkomna. De få ägodelar han har, bär 33-åringen med sig som handbagage. Men mitt i tragedin är Job en av de lyckliga, en av de utvalda, han har sitt pass. Det är nyckeln till att ta sig ut. Många av dem som står i kö saknar pass eller identitetshandlingar och kommer därför inte att kunna lämna Haiti.

Jobs sitter i kö för att resa till USA. Men han säger att han inte bryr sig så mycket om vart han ska, bara det är bort från Haiti.

Bor på gatan. I Port-au-Prince är gatan den enda bostad han har att erbjuda sina två döttrar – Rihonna sex månader och Carola 2,5 år gammal. Storasyster håller krampaktigt fast i pappas byxben. De har fått vatten av hjälporganisationen på flyplatsen, annars ingenting.

– Jag har släktingar i utlandet, men de vet inte ens att vi är i livet, berättar Jobs.

Äntligen sover den yngsta dottern på pappas arm. Några timmar senare går de mot ett plan.

– Vart ska ni, frågar jag en i markpersonalen.

– Jag vet inte, USA eller Brasilien. Bort härifrån i alla fall, säger mannen som skyndar sig för att ta emot inkommande flyg med fler hjälpsändningar och nedskickade TV-team.