Chuck är en New Yorker. Born and bred. Han vet direkt mellan vilka avenyer ett givet gatunummer ligger, han vet att taxibilar som är ”off duty” ändå plockar upp honom, och han skulle hellre svälja en cyanidkapsel än att klä sig i Marc Jacobs och gå någonstans downtown där trendängsliga européer stryker omkring.

Chuck är en av tusentals unga män på Manhattan som skriver på sin första bok. Men han röstade på presidenten. Två gånger. Chuck råkar vara republikan. Trots det är han varken religiös fundamentalist eller böghatare, och han äter inte barn.

Ibland har däremot jag ätit lite för många Brooklyn-odlade organiska grönsaker med designerklädda akademiker som har invecklade recept för hur världssvälten skall stoppas. Då ringer jag Chuck. För att få veta vad de som faktiskt styr det här landet pratar om.

I snart åtta år har Chuck vid många tillfällen hållits personligen ansvarig för allt från orangefärgade overaller till stupade soldater. För trots att staden smickrar sig med att vara tolerant, så är det ofta mer provocerande att bekänna sig som republikan i New York än att be om lite smisk på stjärten. Och betydligt mer dirty.

Chuck försvarar invasionen av Irak med att den hade en avskräckande effekt på andra länder i Mellanöstern, vilket har gjort USA och övriga världen säkrare. Regeringens viktigaste uppgift är också, tycker han, att försvara landet mot angrepp, och att skydda medborgarna från angrepp på varandra. Resten vill han i stort sett sköta själv. Demokrater har en nedlåtande och elitistisk människosyn, tycker han. ”De tror inte att fattiga och outbildade människor klarar av att bestämma över sina liv och göra egna val – regeringen gör det så mycket bättre åt dem. Men genom att ge människor bidrag hindrar man dem också från att sträva mot att få det bättre, även om det gör dem till lojala väljare.”

Han är ointresserad av hur folk gifter sig, om de är religiösa, eller om de gör abort. Var och en får leva fritt. Han tror också på fri invandring – ”ju fler som kommer hit, desto mer konkurrens och arbetskraft får vi, vilket ger en starkare ekonomi”. Han avskyr positiv särbehandling: ”Jag kan inte tänka mig något mer kränkande än att säga till ett svart barn att ’vi ska hjälpa dig lite, för annars kan du inte tävla med de vita barnen.’”

Chuck är inte särskilt upphetsad över någon av de kandidater som hans parti erbjuder i årets presidentval. Men han myser samtidigt åt den demokratiska laguppställningen, som han tror kommer vara till republikanernas fördel. ”De har en extremt osympatisk kvinna som säger att hon har många års erfarenhet – av att vara presidentfru – och en man som bara lyriskt pratar om ’förändring’. Jag fattar fortfarande inte om han vill något.”

Så glöm inte bort Chuck när presidentkampanjen nu skildras som ett dramatiskt val mellan kön och ras. Som han själv säger till sin favoritjournalist från västeuropa; ”det är ju trots allt jag, och några till, som väljer nästa president – inte du och dina kolleger.”