Den långa primärvalskampanjen i våras var egentligen en intensiv dragkamp om att nå majoritet bland de över 4400 konventdelegaterna. Nu är det dags för dem att lägga sin röst på segraren, Illinoissenatorn Barack Obama.

– Jag har aldrig varit aktiv politiskt på den här nivån, bara i lokala frågor som exempelvis mina pojkars skola, men senator Obama eldade verkligen upp mig, säger Susie McMahon med Obama-repliken ”I’m fired up”.

Trebarnsmamman Susie Mc­Mahon är bosatt i Parker, söder om Denver, där hon driver en motionsklubb som specialiserar sig på pilates-metoden.

– Det var fantastiskt att iaktta hur entusiastiska alla var när vi hade nomineringsmöten här, en del för Obama, en del för Hillary, en del för Bill Richardson och så vidare, berättar Susie McMahon och beskriver hur hon aktivt gick in för att få ingå i delstaten Colorados 70-manna-delegation vid konventet.

Exakt vad som väntar vet Susie McMahon inte riktigt, förutom själva voteringen för Obama, men hon ser fram emot att höra alla de demokratiska höjdarnas tal från det blå-vit-röda podiet. Hon har inte själv deltagit i arbetet med partiprogrammet.

– Men jag är säker på att mina prioriteringar - som att alla barn ska ha samma chanser i livet - kommer att avspeglas, säger Susie McMahon.

Hon är osäker på om hon kommer att få tillfälle att prata med Barack Obama.

– Jag vet inte! Alla frågar det, säger hon, men avslöjar att hon skakat hand med honom två gånger, efter ett större valmöte och i ett slutet sällskap med donatorer.

Susie McMahon tillhör alltså vinnarna bland de demokratiska gräsrötter som utgör en stor del av delegaterna. Andra däremot hade hellre sett att det var Hillary Clinton som skulle ha korats till kandidat (eller åtminstone vicepresidentkandidat).

Clintons namn kommer att tas upp till votering och ett av dramerna under veckan blir hur många delegater som verkligen lägger sin röst på henne i en första omgång. Ledande demokrater hävdar att insynen i arbetet med partiprogrammet, med titeln Renewing America’s Promise, varit större än någonsin. Kritiker påpekar att det är därför partiet är så oregerligt och att vallöftena medför automatiska skattehöjningar.

Stämningen bland demokraterna är gladare än på länge. Vid ­konventet 2004 i Boston rådde påtaglig bitterhet över både George W Bush och Irakkriget, medan republikaner förtjust gnuggade händerna åt att motståndarpartiet utsett ännu en omöjlig företrädare för öststatseliten, John Kerry.

Det var för övrigt då som Barack Obama trädde fram på nationalscenen med sitt bejublade tal om ett enat Amerika, inte röda (republikanska) eller blå (demokratiska) stater. Trots att vi då på SvD:s förstasida konstaterade att han var demokraternas nya stjärnskott skulle det ha förefallit osannolikt att det fyra år senare endast återstår dagar tills han utses till presidentkandidat.

Den första kvällen blir något av en repris av konventet 1992, när småstatsguvernören Bill Clinton presenterades i en softad film, Mannen från Hope. För Obama är uppgiften att framstå som vilken amerikan som helst mer grannlaga, med tanke på hans ursprung, hans ovanliga namn och hans ovanliga bakgrund med uppväxten i Hawaii och Indonesien.

Det är också dags att träda upp till bevis – och förse slagorden ”förändring” och ”hopp” med konkreta handlingsplaner.