SvD i Irak, Tenaf
Klockan är tio på kvällen. Jag sitter på bussen som ska ta mig från Syriens huvudstad Damaskus till Bagdad. Det är en svensktillverkad buss och på den står det "Bussresor". Biljetten har kostat mig 600 syriska pund eller motsvarande 85 kronor. Sittplatserna är bekväma, men i dag har det regnat mycket i Damaskus och jag är lite orolig för de regndroppar som har hittat sin väg genom taket och droppar på mitt huvud.

Med mig på bussen finns tre familjer med små barn och äldre kvinnor. Resten av passagerarna är unga irakiska män. Bussföraren, Abu Sajjad, är nervös.
Sedan den senaste amerikanska offensiven mot staden Falluja, har USA skärpt kontrollen över den syrisk-irakiska gränsen. Många "terrorister" och "upprorsmän" misstänks komma in till Irak via Syrien. Därför får inga män mellan 15 och 50 som inte har någon kvinnlig anhörig med sig, en syster, mor eller dotter, passera gränsen. Vi har 16 unga ensamstående män på bussen.
- Hör mig noga, säger Abu Sajjad till de unga männen.
Amerikanerna släpper in er i Irak om de är på gott humör. Men om de skickar er tillbaka, kom inte och kräv tillbaka era pengar.

Jag är den enda "utlänningen" på bussen. Alla tittar på mig. De granskar mina kläder, mitt ansikte som saknar mustasch och pennan och blocket jag har i handen.
"Vad gör han här?", kan jag läsa i deras ansikten. Det pirrar i min mage. Jag har hört alltför många historier om kidnappningar och om banditer som attackerar bilar och bussar som kör genom ökenvägen till Bagdad.
"Varför gör jag detta?", undrar jag nu. Stämningen på bussen ökar min oro.
Bussföraren Abu Sajjad är shiamuslim. Han spelar shiitiska klagosånger om profetens barnbarn och shiamuslimernas tredje imam, "martyren" Hussein. Men många av de unga männen på bussen är sunnimuslimer och gillar inte att höra shiitiska klagosånger. Några av dem börjar därför prata högt om staden Falluja och hur "mujahedin" skär halsen av amerikanerna där.

Tidigt på morgonen når vår buss den syriska gränskontrollen. Vi packas in som
små sardiner i en trång sal, där passen granskas och stämplas. I ena hörnet av salen är sju unga män fastkedjade vid en bänk. De är alla från Irak. Amerikanska soldater har vägrat att släppa in dem i Irak. Deras pass har visat sig vara falska och nu har de inga pengar för att kunna ta sig tillbaka till Damaskus. I väntan på bättre tider har den syriska polisen kedjat fast dem här.
De unga männen från min buss tittar oroligt på de fastkedjade männen.
Mitt röda svenska pass lyser bland alla gröna irakiska pass.
- Du är dum i huvudet som reser till Irak nu, säger den syriske polismannen. Åk till Frankrike eller Spanien och roa dig i stället.

Vi kör in i ingenmansland. När solen dyker upp på morgonen inser vi vad vi har att se fram emot denna dag: Väntan. Mer än hundra bilar, lastbilar och bussar finns framför oss.
Timmarna passerar och med väntan sprids hunger och törst bland passagerarna. Men det finns inga affärer här. Vi är mitt i öknen. Det finns bara sand och sandstormar. Männen kan klara av sina
toalettbehov. Ingen klagar på dem om de sätter sig mitt i öknen och uträttar sina behov. Men kvinnorna?

De små barnen börjar gråta och skrika av hunger. En äldre dam säger till mig att "Jag lovar vid Gud att de amerikaner som står vid gränsen är judar. Vårt öde har hamnat i Sharons händer! Vilket öde! Må Gud förtrycka förtryckarna!"
Ingen på bussen kan prata engelska och berätta för amerikanerna om hur vi har det. De amerikanska soldaterna kan inte prata arabiska. Jag utses därför som bud. En hord av människor från min buss och andra bussar följer efter mig.
Jag känner mig som en biblisk profet som vandrar med sitt folk i öknen. Men mitt första försök att leka profet misslyckas. Den amerikanska soldaten som vaktar gränsen säger lugnt till mig: "Jag lyder bara order och kan inte göra några undantag."
Med väntan sprids också oron bland de unga männen. Stämningen växlar mellan hopp och förtvivlan. Varje gång en bil passerar genom gränsen skriker passagerarna "Allahu Akbar", Gud är störst. Varje gång en bil avvisas skriker de "Må Gud förbanna amerikanerna".
Hassan, en ung man som sitter bredvid mig, skakar under hela färden av rädsla. Han har försökt ta sig in i Irak tre gånger och misslyckats.
- Jag vill ju bara hem till min familj. Kan man inte ens åka till sitt hemland?


Kaoset i Irak börjar redan vid gränsen till Syrien där en välkomnande skylt inte skänker större tilltro. All trafik stoppas och i kaoset och värmen väntar passagerare och chaufförer i timme efter timme. Många tvingas också vända när de till slut når de amerikanska gränssoldaterna som inte har tolkar och inte kan tala med dem som vill resa in.

Efter 20 timmar utan mat och dryck når vi fram till de taggtrådar som skiljer oss från Irak. Fyra amerikanska soldater står bakom taggtråden och dirigerar i kaoset. De släpper in en bil åt gången, ser till att passagerarna kliver ut, granskar bilen, frågar ut passagerarna och bestämmer sig sedan för vad de ska göra.
Men plötsligt och från ingenstans dyker en beslöjad kvinna upp. Hon går fram till amerikanerna, pratar med dem, skrattar med dem och kramar dem. Amerikanerna som absolut inte kunde göra undantag, gör det nu.
Vår buss stoppas. Hennes bil som är långt bakom vår buss får tränga sig fram. Stämningen på bussen blir upprorisk. Saken blir inte bättre då en äldre man kliver fram till amerikanerna, pussar deras händer och ber
dem att bli insläppt i Irak.
- Vilken förnedring, skriker passagerarna. Detta är det nya Irak! Vi är George Bushs slavar!

Den långa bussresan får ett oväntat och för mig ett lyckligt slut. När turen väl når vår buss, går jag fram till amerikanerna och visar mitt svenska pass. En av soldaterna tittar förvånat på mitt pass och säger: "En svensk!". Han ler sedan stort och säger: "Jag behöver dig som tolk inatt".
Han frågar var och en av de unga männen varför de åker till Irak. Om deras svar är någorlunda övertygande släpper han in dem i Irak. Om inte så säger han till dem: "Jag har hört denna lögn hundra gånger! Du är muslim och muslimer får inte ljuga!"
Av de 16 unga männen på bussen skickas åtta tillbaka till Syrien. Hassan blir en av dem som skickas tillbaka, för fjärde gången. Men av de åtta som släpps in i Irak hyllas jag som en hjälte.
- Gud har skänkt dig från himlen till oss, får jag höra. Hade du inte översatt för oss skulle amerikanerna skicka oss alla tillbaka.
Barnen gråter av glädje och hunger när vi passerar gränsen. De unga männen ber till Gud att han ska skydda mig genom hela min resa.

Men jag inser att min resa har bara börjat. Eftersom jag inte är irakisk medborgare och saknar irakiska identitetshandlingar fick jag muta den irakiska ambassaden i Damaskus för att få visum till Irak. När jag når den irakiska tullen, granskar en tjänsteman mitt pass och säger:
- Du mutade ambassaden i Damaskus med 50 amerikanska dollar. Hur mycket ger du oss för att vi ska släppa in dig i landet? Blir 100 dollar bra?