Bränd plast och pyrande sopor. Lukten sticker i näsan i samma ögonblick som vi tar av från den hårt trafikerade vägen mellan Fushë Kosovë och huvudstaden Pristina och passerar busstationen där daglönare med lappade byxor och slitna skjortor väntar på ett jobb som kanske ger en hundralapp om dagen, för det mesta förgäves.

Framför oss ligger ett slitet landskap av industriruiner och raserade skorstenar som korsas av rostig järnvägsräls. Efter ett tag dyker de första sophögarna upp. I några av dem håller småpojkar på att rota efter tomflaskor, metallbitar eller kanske något ätbart. Deras ansikten är svarta av smuts och sot från de glimmande avfallsbergen som senare på kvällen lyser upp hela området i ett spöklikt sken.

Vi kör genom ett virrvarr av små sönderkörda gator med djupa hål kantade av låga hus och skeva ruckel. Här i utkanten av det i sig redan utfattiga kosovanska samhället bor uppåt 7000 romer och ashkali (en etnisk grupp på Balkan nära knuten till romerna) i en misär som man i Sverige har svårt att föreställa sig.

En av dem är Naser Puqolli, 36, som deporterades från Sverige i början av året. Med hjälp av människosmugglare hade han i början av 2005 flytt från Kosovo där året dessförinnan etniska motsättningar flammat upp. Nästan som under kriget 1989/99 då uppåt 100000 romer och ashkali jagades på flykt av albanska befrielsearmén medan andra mördades eller bara försvann för att aldrig mer komma tillbaka.

I Skövde mötte Naser sin nuvarande hustru Fatime Haliti. Deras gemensamma dotter Linda föddes i oktober 2008 i Sverige. När Naser fick avslag på sin asylansökan gick han under jorden men greps av polisen och tillbringade sex veckor på en låst förvarsenhet i Göteborg innan han avvisades.

Precis som Naser har sedan 2008 över 7000 flyktingar deporterats från Västeuropa till Kosovo mot sin vilja enligt FN:s flyktingsorganisation UNHCR. Amnesty International hävdar att det rör sig om betydligt fler eftersom de flesta aldrig registreras vid flygplatsen i Pristina och mörkertalet förmodas vara högt. Till skillnad från frivilligt återvändande kan de som avvisas med hjälp av tvång inte räkna med stöd från Västeuropa eller myndigheterna i Kosovo.

–De bara dumpade mig på flygplatsen, berättar Naser. Jag hade ingen aning om vart jag skulle ta vägen. Det fanns ingen som kunde hjälpa mig. Och jag hade inga pengar.

I Sverige tog under tiden hustrun Fatime tillbaka asylansökan för sig själv och dottern Linda för att familjen åter skulle kunna vara tillsammans. Hon fick hjälp av migrationsverket att förbereda hemresan eftersom det var ett så kallat självmant återvändande. Ändå känner hon sig sviken och grundlurad.

–De sa att vi skulle få hjälp med boende i Kosovo. Jag litade på det när jag tog tillbaka min ansökan. Men det var bara lögn! Här finns ingenting. Och nu vet jag inte ens hur vi ska få mat till barnen, säger hon.

Stödet som utlovades är fastlagt i regeringens integrationsstrategi och en detaljrik handlingsplan med löften om sjukvård och stöd till boende och sysselsättning. Men för flertalet flyktingar, inte bara för romerna finns hjälpen bara på pappret. Det vet alla organisationer som är på plats.

Så var det också för Naser och hans familj som nu bor i ett pyttelitet hus som de hyr för 100 euro i månaden. Det är mer än vad Naser kan tjäna på enstaka ströjobb som byggarbetare eller skördehjälpare. Den enda säkra inkomsten är socialbidraget på 50 euro i månaden som familjen får ända tills Linda fyller fem. Sedan är det slut.

Några kvarter längre bort träffar vi 42-åriga Fatmir Gara som har skickats tillbaka från Norge tillsammans med hustrun Zyrafet och de fem barnen. Det är bara tre dagar sedan de tvingades lämna Sandefjord 12 mil söder om Oslo där de hade levt ett tryggt liv de senaste tre åren.

När vi kommer in i huset sitter Zyrafet i hörn och gråter. Barnen verkar ha svårt att förstå vad som har hänt.

–Jeg vil gå i barnehagen, tjatar sexårige lille Amin på klingande norska. Han har feber och är gnällig.

Sylejman som är 16 är chockad. ”Det är som en mardröm”, säger han gång på gång och skakar på huvudet med de svarta lockarna. ”Det får bara inte vara sant!”

Familjen har fått tak över huvudet hos brodern som själv har sju barn, men det är bara en provisorisk lösning för några få dagar.

–Allt är så otäckt. Här kan vi inte ens tvätta oss, klagar på flytande norska 11-åriga Rahime och ser ut som om hon helst skulle vilja gömma sig i en mörk vrå.

Hon berättar att eleverna och lärarna på skolan i Sandefjord skrev under ett upprop för att de skulle få stanna i Norge. Men det hjälpte inte.

Det har under tiden blivit mörkt i Fushë Kosovë och röken från de brinnande sopbergen blandas med hundratals eldar som lyser mellan husen. Pappa Fatmir börjar gå upp i varv. ”Hur kan man skicka någon till ett sådant här ställe? Tycker de verkligen att detta är ett liv som en mänsklig varelse förtjänar? En norsk hund skulle de aldrig skicka hit.”

– Han har rätt. Ingen borde leva under dessa förhållanden, säger Vera Lumi-Shala från Internationella Röda Korset som vi träffar i Pristina.

I huvudstaden är det smockfullt med hjälporganisationer och delegationer från Internationella Valutafonden, Världsbanken, OECD, FN och EU. Till stor del är det EU som håller i trådarna medan en oerfaren regeringsapparat förtvivlat brottas med landets gigantiska problem i spåren av kriget, de etniska konflikterna och självständigheten från Serbien 2008.

–Kosovo, säger Vera Lumi-Shala, är en enda social misär.

Arbetslösheten ligger kring 50 procent, bland romer och ashkali på uppskattningsvis 90 procent. Nästan hälften av befolkningen lever enligt Världsbanken i fattigdom och 17 procent i extrem fattigdom vilket betyder att de förfogar över mindre 1,25 dollar om dagen.

Kosovo har dessutom halkat efter i den ekonomiska utvecklingen jämfört med de andra länderna i regionen. För att komma ikapp Albanien skulle Kosovos ekonomi behöva växa med 10 procent årligen under en tioårsperiod, uppskattar Världsbanken. Samtidigt sinar penningflödet från kosovaner i utlandet som tidigare skickade hem besparingar motsvarande mer än en tiondel av landets bruttonationalprodukt.

De som drabbas hårdast är barnen. I en färsk rapport har Förenta Nationernas barnorganisation granskat situationen för romer som återvänt från Tyskland. I ett så kallat repatrieringsavtal med regeringen i Kosovo har Tyskland säkrat sig rätten att skicka tillbaka uppåt 12000 romer som till övervägande del flydde under kriget för tio år sedan, cirka hälften av dem barn eller ungdomar.

Undersökningens resultat är skrämmande: Tre av fyra barn som i Tyskland regelbundet gick i skolan hade i Kosovo ingen undervisning. Hälften hade inga identitetshandlingar och var därmed utestängda från utbildning, sjukvård eller materiellt stöd. I varannan familj var en till tre medlemmar kroniskt sjuka, ofta drabbade av krigstrauma, och de äldre barnen tvingades ta hand om sina yngre syskon. Inte ett enda av barnen som tillfrågades ville stanna kvar i Kosovo, alla ville tillbaka.

–Alla barn har anspråk på skydd. Det som nu sker strider mot FN:s barnrättskonvention, fastslår Tom Koenigs i ledningen för tyska Unicef och kräver att avvisningarna till Kosovo omedelbart stoppas.

Vi reser till Mitrovica, den mellan kosovoserber och kosovoalbaner delade staden där det fortfarande jäser av etniska motsättningar. Målet är de blyförgiftade romska lägren Cesmin Lug och Osterode i den serbiska delen norr om floden Ibar.

Det är en resa rakt in i helvetet.

Mellan fallfärdiga ruckel och högar av stinkande avfall leker barn med uppsvällda små kroppar och tänder som färgats svarta av det förgiftade dammet som blåser ner från blygruvan Trepca och slagghögarna alldeles intill lägret.

–Mest rädd är jag om mina barn som alla har höga blyhalter i blodet. De är ständigt sjuka, trötta och ibland onormalt uppspelta. Det är nervsystemet som är skadat, berättar 30-åriga Muhamed Smajli som har bott i flyktingläger sedan kriget för elva år sedan.

När Världshälsoorganisationen WHO 2004 tog prover på barnen i lägret hade 90 procent av dem extrema blyhalter, i många fall så höga att skalan på mätinstrumenten inte räckte till.

Gränsen för blyförgiftning går vid 10 mikrogram per deciliter blod. Den som har mer riskerar hjärnskador, njurproblem och hämmad tillväxt. Mest utsatta är barn och ungdomar som leker i dammet, men också foster som tar till sig bly genom modern.

–Hos mina barn har de mätt 40–45 mikrogram, berättar Muhamed Smajli. Det är fyra gånger halten som vållar hjärnskador.

Bly- och zinkgruvan var innan den stängdes en av de största på Balkan, ett monstrum som ingen än idag vet hur man ska hantera. Det gäller inte minst de fortfarande orörda slagghögarna på 100 miljoner ton som många beskriver som en av Europas största miljökatastrofer.

–Trots detta är det många romer som kommer hit, också de som skickats tillbaka från Västeuropa. De har hört att lägren ska stängas och nya hus byggas, berättar Zarko Kovacevic från hjälporganisationen KAAD som leder lägret Osterode alldeles intill Cesmin Lug, även detta blyförgiftat.

Den stora skillnaden mellan de både lägren är att Osterode med knappt 600 invånare är ett officiellt läger som får statligt och internationellt stöd medan Cesmin Lug är okontrollerad spontan bebyggelse där husen är hastigt hopsnickrade av brädlappar, murkna masonitskivor, plast och tyg.

Åratal av hård internationell kritik och växande press från utlandet har nu lett till att invånarna från Osterode ska flyttas till ett läger med nybyggda bostäder söder om Mitrovica. I en första etapp har 50 hus färdigställts och för närvarande byggs ytterligare 38 hus finansierade av EU och amerikanska USAID.

–Men de enda som får flytta är romer som redan tidigare bott och varit registrerade i kommunen, förklarar Zarko Kovacevic.

Det gäller för praktiskt taget alla i Osterode. Men för många i Cesmin Lug är framtiden alltjämt oviss. I takt med att Osterode töms hoppas de kunna flytta dit och ta över de tomma lägenheterna. För dem vore det ett lyckokast, sett utifrån bara en fråga om grader i helvetet.