Redan när det stod klart att det inte skulle bli ett bindande avtal i höstas började bakslagen. I veckan har de dominerat hela processen. I centrum står en allt större spricka mellan i- och u-länder och USA:s och Kinas oförmåga att sänka sina utsläpp.

Den förre svenske chefsförhandlaren Bo Kjellén ser två olika förklaringar. Den ena rör västländernas agerande.

–Hela processen från Balimötet 2007 och framåt har lidit av att det inte funnits ett tydligt ordförandeskap.

Man har bytt ordförande flera gånger i arbetsgrupperna som förhandlat det nya avtalet. Han pekar också på att EU ville ha en sammanhållen text medan u-länderna ville ha kvar Kyotoprotokollet – något både Danmarks och Sveriges miljöministrar borde ha agerat tidigare på, enligt Bo Kjellén.

Följden blev nu att den afrikanska gruppen blockerade mötet under halva dagen i tisdags – veckans första stora bakslag.

–Jag tror inte att Danmark och Lars Løkke Rasmussen hade väntat sig detta. Danmark som ordförandeland borde överhuvudtaget ha tagit fler initiativ och varit mer engagerat under ordförandemötena, säger Bo Kjellén.

Men han anser att även de fattiga länderna i G77-gruppen bär ett ansvar:

–G77-gruppen har varit mer splittrad och militant än vanligt. När svaga länder är ordförande – som nu Sudan – brukar det vara svårare att få ett bra tonläge i förhandlingarna.

Han jämför med 1992, då Pakistan var ordförande i G77-gruppen.

–De var starkare och lade då ideologiska strider år sidan.

Men den stora knäckfrågan har varit att få med Kina och USA på ett bindande avtal. De står tillsammans för nära hälften av världens växthusgasutsläpp.

Kina sköt redan under torsdagen ifrån sig skulden för ett eventuellt fiasko.

–Man ska komma ihåg att Kina aldrig går före USA. Och i USA är president Obama bakbunden av kongressen och hemmaopinionen. Han kan inte lova mer utsläppsminskningar än vad han sagt, säger Kalle Hallding, kinaexpert på Stockholm Environment Institute (SEI).

Han pekar på att det för Kina inte är en miljöfråga – utan storpolitik och det blockerar dem.

–Men hade Kina lovat mer minskning hade USA fått press på sig på hemmafronten att inte hamna på efterkälken.

Vilket ansvar har Kina för misslyckandet?

– Det historiska ansvaret ligger väldigt tungt hos USA om man räknar historiska utsläpp. Men Kina skulle kunna ha löst upp denna knut med en annan utrikespolitik.

Har Danmark som ordförandeland underskattat låsningen mellan USA och Kina?

–Det är extremt svårt att påverka både Kina och USA. Flera europeiska ledare har varit över till den lagstiftade senaten i USA. Det svenska ordförandeskapet kom aldrig iväg – man trodde inte från svenskt håll att de skulle lyssna på oss.

Ett annat problem är själva förhandlingsspelet där parterna sitter på korten in i det sista.

–Alla vet att EU:s minus 20 procent är för lite. Hade de sagt minus 30 procent under mötet här så hade andra följt efter, anser Fuqiang Yang från Kina som arbetar för WWF International som också pekar på att det saknas en vision om ett globalt mål.

–Alla länder här skyddar sina nationella intressen, säger han.

I-länderna måste också vända sig till utvecklingsländerna med de frågor och förslag de har, involvera dem mer. Det finns mycket misstro att arbeta bort.

–Och om vi har olika uppfattningar om finansieringen så måste vi diskutera, säger Fuqiang Yang.

Det är också första gången som stats- och regeringschefer är med i slutfasen av en förhandling. Det är ett experiment. Målet var att de bara skulle kunna komma och hålla tal och skriva under.

SvD har inget utgivaransvar för det som skrivs i detta twitterflöde.