Kenyas fattiga är i huvudsak inte tiggare. De är bönder och plantagearbetare på landsbygden. De är lyckosökare som flyttat till städerna och nu bebor de enorma slumområdena, där de som inte är arbetslösa ägnar sig åt småskalig försäljning eller hushållsarbete åt medelklassen. De är 60 % av befolkningen och lever på mindre än två amerikanska dollar om dagen. Och precis som i många andra konflikter är det de fattiga i Kenya som drabbats hårdast av upploppen efter presidentvalet.

Klockan nio på kvällen den 30: e december hörde teplockaren Job Ongoro att det var oroligheter på gång i hans västkenyanska by. I tv hade det just annonserats att Mwai Kibaki, som Job och hans grannar röstat på, mot alla odds hade vunnit presidentvalet. Då han tittade ut genom ytterdörren såg han att husen intill stod i lågor. Tillsammans med sin fru och tre barn började Job springa för livet.

-Hela natten gömde vi oss bland tebuskarna. Då morgonen kom såg vi att allt hade brunnit ned. På polisstationen mötte vi de grannar som överlevt och tillsammans med dem vandrade vi i fyra timmar för att komma hit.

Nu befinner sig Job och hans familj i en park i staden Kericho, där Röda Korset bidrar med mat till femhundra flyktingar. Lika många har lyckats resa vidare, till sina släkters ursprungstrakter. Transportmedlen är däremot få och dyra och Jobs familj lyckades endast rädda kläderna de bar på kroppen. I fredags fick Job flytta in i ett av de tält UNICEF skänkt, men efter två veckor under bar himmel har hans en månad gamla dotter Lucy fått feber.

Hälsosituationen är allvarlig i de läger som är spridda runtom i landet, där hundratusentals flyktingar nu söker skydd. Sjukvårdare saknar resurser och är rädda för sin egen trygghet. Job oroar sig också för säkerheten. Kericho ligger i Great Rift Valley, en luo-dominerad provins som skakats av häftiga våldsamheter mot kisii- och kikuyu-befolkningen. Sex flyktingar som sökt skydd vid ett kloster i provinsen dödades i förrgår då cirka 1500 människor attackerade med pilar och spjut. På många andra ställen i landet har hungern lett till nya våldsvågor, vilka precis som polisens förlupna pistolkulor inte tar hänsyn till vare sig stam eller politik.

Bristen på förnödenheter i Kenya gäller inte bara flyktinglägren, utan minst lika mycket de områden som drabbats av plundring och bränder. Hjälporganisationer var tidigt ute med bistånd, men på grund av säkerhetsrisken förbjöd FN sin personal från att vistas i slummen. Då kontaktade de svenska Ingrid Munro, grundare och chef för Kenyas största mikrokreditorganisation Jamii Bora.

-De visste att vi kände till slumområdena väl, så vi tog på oss att organisera matdistributionen där. World Food Programme lagrar nu mat i bottenvåningen till vårt huvudkontor och varje vecka delar vi ut mat till drygt 40000 människor, säger Ingrid.

Jamii Bora har med sina mikrolån hjälpt 170000 kenyaner att starta verksamheter och börja ta sig ur fattigdomen. Mer än hälften av dess medlemmar har drabbats av den pågående konflikten. Jostina Musangi är änka och tar lån från Jamii Bora för att klara av att försörja tio barn och barnbarn. Hennes inkomstkälla, att sälja träkol på gatan, är vanligt där hon bor i Nairobisslummen Kibera. Under upploppen lyckades hon bara rädda två säckar kol och nu förlitar hon sig på bistånd för att kunna överleva. Igår tog hennes mat slut.-För åtta år sedan smittades jag med hiv och antivirusmedicinerna jag tar kräver att jag äter mycket. Nu har jag inte energi nog för att köa vid matutdelningarna.

För att hjälpa människor som Jostina har Jamii Bora nu delat in mottagarna av matbistånd i grupper om sex familjer, där man delar maten mellan sig och inte alla behöver köa. Matutdelningen är ändå hektisk. Utanför en av portarna i Mathareslummen vakar två poliser beväpnade med träpåkar över hundratalet människor som väntar på den senaste leveransen. Folksamlingens ansikten är desperata och skrik riktas över muren mot innergården. Några få gruppmedlemmar i taget släpps in för att hämta förnödenheterna – en säck majs, en säck mjöl, en säck bönor, två burkar matolja och en låda kex. Maten räcker i ungefär tre dagar, matutdelningarna sker en gång i veckan. Ändå är Ingrid Munro inställd på att avbryta matdistributionen så snart som möjligt.

-På ett sätt förstör distributionerna det arbete vi gjort, det viktigaste är att få våra medlemmar och deras verksamheter på fötter igen. De har den styrkan, eftersom de vet att de lyckats bygga upp någonting på kort tid tidigare. Men vi saknar resurser.

Tidigare har Jamii Boras katastroflån fungerat väl vid olyckor, men aldrig tidigare har så många drabbats samtidigt. Därför lägger nu Ingrid och de andra anställda ned mycket tid på att samla in pengar. Den 24: e januari kommer Ingrid till Stockholm för att berätta om Jamii Boras arbete.

Jamii Bora-medlemmen Keziah Wanjiru, 82, kallar kampen mot fattigdomen för ”vår andra kamp för självständighet”. I elva år satt hon fängslad för sin medverkan i mau mau-upproret mot Storbritanniens kolonialvälde. Fyra decennier efter självständigheten upplever hon fortfarande inte att levnadsförhållandena har förbättrats. Ingrid Munro upprörs över att det enda omvärlden nu ser av fattiga kenyaner är människor som förstör.

-De fattiga utnyttjas i makthavarnas schackspel, som de gjort sedan urminnes tider, säger hon.

Igår utlyste oppositionpartiet ODM nya landstäckande demonstrationer. Vare sig de blir av eller inte kommer Kenyas humanitära kris att fortsätta i veckor framöver. Enligt Ingrid, och flera skribenter i de kenyanska dagstidningarna, är kampen mot fattigdomen den enda lösningen för att få fred i landet. Stammotsättningarna har en lång historia, men det har också freden.

-En av Jamii Boras styrkor är att människor har kommit samman från alla stammar, från landsbygden och slummen. Kenyanerna har en stark känsla för att hålla ihop och mitt intryck är att fattiga i hela landet nu vill få ett slut på våldet.