Familjen firar med cider och kakor i köket hemma hos Leif Öbrink, ordförande i Free Dawit. Året är 2005 och Sofia Isaak och barnen har precis fått reda på att Dawit Isaak har släppts ur fängelset i Eritrea.
– Nu önskar jag bara att pappa kommer hem, sa den då tolvåriga Bethlehem Isaak till medierna som hade samlats.
Men glädjen blir kort. Snart meddelar regimen överraskande att han inte alls är fri, utan bara fått träffa en läkare.
Nu har journalisten Dawit Isaak suttit ytterligare sex år i fängelse. Ingen vet säkert var, ingen vet hur han mår. Inte ens familjen, som SvD träffar i lägenheten i Kortedala i Göteborg.
Dottern Bethlehem Isaak har hunnit bli 18 år och berättar om det inställda frisläppandet.
– Pappa ringde upp själv och sa att det var sant att han skulle bli fri. Jag minns mest att han sade att vi skulle vara duktiga i skolan, hjälpa mamma och inte glömma vårt hemspråk.Min bror är fängslad, deras pappa är fängslad, vi vill att han ska komma ut men har kanske olika strategier.
Dawit Isaaks bror, Esayas Isaak
Det var då, när hopp ännu en gång vändes till förtvivlan, som brytningen skedde.
Den närmaste familjen säger att de ville byta strategi, men att Dawit Isaaks bror Esayas och hans fosterfar Leif Öbrink, som lett kampanjen för att få Dawit fri, vägrade.
Efter bråket har familjen inte varit delaktig i Free Dawit-kampanjen.
– Vi har inte talat med Leif och Esayas på sex år, säger Dawits fru Sofia Isaak.
Hon och tvillingarna Bethlehem och Yoran är starkt kritiska till hur kampanjen, som har fått med sig en mängd tidningar och kända röster, har skötts.
Nu sitter familjen samlad i lägenheten där en hel vägg pryds av den numera närmast ikoniska bilden av Dawit Isaak.
– Vi har blivit äldre nu, 18 år, och vill ge vår bild, säger Bethlehem.
– Vi har sett hur frågan om vår pappa har växt till en stor politisk fråga, men egentligen handlar den om oss, en familj som har blivit bestulen på vår pappa i tio år. Vi känner oss mördade. De gör inte det här för hans skull utan för sin egen.
Tvillingbrodern Yorun Isaak fyller i:
– Vi vill ta hand om allt som har med vår pappa att göra, precis allt. Vi vill ha bort alla de här personerna som förstör för honom. Vi vill inte tänka politiskt, vi vill bara att pappa ska komma hem.
Familjen hävdar att de som kämpar för Dawit egentligen slåss för egna intressen, som kändisskap, egna karriärer, politik och uppmärksamhet vid prisutdelningar.
Sofia Isaak illustrerar med lanseringen av boken “Hopp” med Dawits egna texter.
– De måste fråga mig innan de översatte, men ingen kontaktade mig förrän den skulle presenteras på bokmässan. De pratade bara med Esayas. De kanske tänkte att jag inte kunde svenska, säger hon.
Bethlehem Isaak säger:
– Vi vill att alla ska veta att vi inte är en del av Free Dawit och aldrig kommer att vara det. De låtsas som att vi är en stor glad familj, men det är det sista vi är.
Familjen menar att just att det har blivit en politisk fråga omöjliggör ett frisläppande.
– Alla kan inte bara skrika “diktatur, diktatur” hela tiden och peka på Eritrea, säger Sofia Isaak.
Bethlehem Isaak säger att Eritreas president Isaias Afewerki redan har visat på lösningen.
– Han har sagt att vi ska försöka skapa ett band mellan det eritreanska och svenska folket.
Vad betyder det då?
– Att man ska bygga andra relationer än bara i Dawit-frågan. Så att man kan gå den vägen. Det här är inte politiskt, det är en mänsklig fråga där vi ber om vår pappa.
Har ni haft kontakt med eritreanska myndigheter eller ambassaden under alla år?
– Nej, aldrig, ingen, säger Sofia Isaak.
Två strategier krockar. Barnens farbror Esayas Isaak har nyligen gått ut och sagt att den tysta diplomatin inte har fungerat. Hans slutsats: Ordkriget mot Eritrea måste trappas upp.
Familjen här vill göra precis tvärtom.
De drar paralleller till den massiva bevakningen av den pågående rättegången mot Martin Schibbye och Johan Persson i Etiopien.
– Det påverkar bara negativt, säger Bethlehem Isaak.
Vad vill ni säga till tidningarna som har fört en kampanj för frisläppande?
– Dawit Isaak har en riktig familj, om ni vill skriva något, hör av er till oss, säger Bethlehem Isaak.
Tio år har gått. Minnen bleknar. Barnen minns inte mycket av sin pappa. Han jobbade mycket och var ofta borta. Bethlehem Isaak minns farfar.
– Han hade alltid tid och brukade ta med sig oss barn till marknaden för att köpa bananer.
Vad berättar ni om pappa för lillasyster Danait?
– Hur ska vi kunna berätta för vår lillasyster om en människa som vi aldrig hann lära känna? säger Bethlehem Isaak.
Men Sofia minns när hon och Dawit träffades.
– Jag var bara 18 år. Han var en bra man, snäll och lugn, läste mycket. Jag träffade honom i hans pappas affär i Asmara, där de sålde ost och allt möjligt. Vi var grannar i Eritrea, säger hon.
– Han frågade om han fick skjutsa mig hem. En månad senare gifte vi oss. Livet var jättebra de första åren i Eritrea.
Danait Isaak, 13 år, stoppar SvD:s reporter i hallen på väg ut och vill säga något.
– Jag vill att pappa ska bli fri, jag vill se honom.









