Egypten och Iran är två nationer med bråddjup historia i Mellanöstern. Deras regeringar står på var sin sida i världspolitiken. Motsättningarna går tillbaka till den iranska revolutionen 1979, när den flyende shahen fick sin sista reträttplats i Egypten.
Att sedan Anwar Sadats egyptiske mördare har hyllats som en hjälte i Iran och fått en gata i centrala Teheran uppkallad efter sig har förstärkt motsättningarna.
Till det kommer Irans allians med Hamas och Hizbollah, två rörelser som Hosni Mubarak ser som infiltratörer och redskap för iranska intressen i arabvärlden.
Men det finns också slående likheter mellan Iran och Egypten. Båda nationerna har en ung befolkning som längtar efter en demokratisk förändring. I Iran likaväl som i Egypten har en majoritet av invånarna aldrig fått uppleva ett regimskifte: den islamiska republiken har trots vissa reformer under den förre presidenten Khatami suttit orubbad sedan 1979.
Och Hosni Mubarak har suttit vid makten, som en farao, sedan 1981, när han som dåvarande vicepresident klev fram ur kulisserna efter mordet på Sadat.
Problemet är att västvärlden inte har velat lyssna till de egyptier som försökt säga till Washington och Europas huvudstäder att de också vill ha rätt att bestämma över sina egen framtid, att de är utleda på ett styre som tryckt ned alla kritiker med hjälp av en uniformerad repression och regimens civilklädda hantlangare ibland betalda kriminella.
Att USA har levererat den tårgas som egyptiska demonstranter fått ned i sina lungor, när kravallpolis försökt slå ned protesterna, kan bara skada USA:s ställning på lång sikt. Det är lika illa som när Frankrike två dygn före Ben Alis fall erbjöd sig att skicka polisiär hjälp för att slå ned upproret i Tunisien.
Den arabiska våren har börjat med Tunisien och nu är sanningens minut för regeringarna i väst: stöder man de arabiska folkens krav på demokratiska reformer eller vill man förmyndaraktigt hellre ha kvar diktatorer vid makten?
Mubarak och Ben Ali har hela tiden försökt skrämma väst med islamistspöket, och hävdat att de är den enda bastionen mot islamistiska maktövertaganden och flyktingströmmar över Medelhavet.
Men regimkritiker i Kairo likaväl som i Tunis säger att det är polisstaternas och korruptionens kvävande effekt på medborgarna som drivit fram islamismen. Om det inte finns någon förenings- och mötesfrihet blir moskén den enda ventilen.
Muslimska brödraskapet är märk väl inte den enda oppositionen i Egypten; där finns vänsterpartier, nationalistpartier, nasserister och liberala partier (flera stycken för övrigt). Men de har aldrig fått en ärlig chans på grund av de riggade valen.
–Vi tror inte att Muslimska brödraskapet skulle få mer än 25 procent i fria val, säger en egyptisk företagsledare som inte på något sätt vill ha islamister vid makten.
USA, så beroende av den fria sjöfarten för oljetankers och sina egna örlogsfartyg genom Suezkanalen, har nu en möjlighet att visa att man tror även på egyptiernas rätt att få bestämma sin egen framtid i demokratiska former.
EU som har en stor verktygslåda gentemot partnerskapsländerna på andra sidan Medelhavet kan nu plocka upp de verktyg ur associationsavtalen som är märkta med orden demokrati och mänskliga rättigheter.
Det gäller för väst att se parallellerna mellan de iranier som protesterade mot fuskval och repressioner i Iran 2009 och de egyptier som kräver demokratisk reformer i sitt eget land.
Gör man inte det är det garanterat islamisterna som kommer att gynnas i det långa loppet i Egypten, det folkrikaste landet i EU:s närhet näst Ryssland.
