Med tanke på hur många skickliga forskare och entreprenörer man möter i Kina är den långa raden av Kalle Anka-investeringar och tveksamma samarbeten som kommer till Sverige ett mysterium.
Slutresultatet av Fanerduns etablering i Kalmar verkar bli att ägaren Luo Jinxings fru och svåger fått svenskt medborgarskap, kommunen slösade miljoner och inga arbetstillfällen skapades. Tack för det Invest in Sweden som initierade affären!
Min gamla hemstad Borås har nu tecknat samarbetsavtal med en med kinesiska mått extremt liten stad, Gongqing – 100 000 själar i den eftersatta Jiangxiprovinsen. Gongqing betyder bokstavligen “Kommunistiska ungdomsförbundet” (Boråspolitikerna har programenligt sagt att de tänker påverka dem i demokratisk riktning).
I avtalet som kommunstyrelsens ordförande Ulrik Nilsson (M) skrev under besöket i Gongqing i maj förbinder sig Borås att “stödja och utveckla en ny textilfond som ska hjälpa export från Gongqing och utveckla företag i Borås”.
Jag kan förstå att kommuner stöttar produktion av saxar för vänsterhänta, eller fårbönder på Gotland. Men textilexport från Kina!? I fjol var Sveriges handelsunderskott mot Kina 20 miljarder kronor. Exporten verkar klara sig rätt bra ändå, utan pengar från Borås kommun.
Jag lät Sveriges troligen mest kinaerfarne affärsjurist, Thomas Lagerqvist på Mannheimer Swartling i Hongkong, studera avtalen mellan Borås och Gongqing. Han säger att det följer mönstret av naiva svenska kommuner som dragits med av kinahajpen utan att ha gjort sin hemläxa.
– Jag har sett ett annat fall där en svensk kommun förbundit sig till betydande belopp till sin kinesiske partner. Där blev vi kontaktade för sent för att kunna ändra förloppet, säger Lagerqvist.
Gongqingsamarbetet initierades av affärsmännen Stefan Kronqvist och Luming Liu. De har Europaagenturen för en stor tillverkare av dunprodukter från Gongqing. De pratar om att öppna dörrar för samarbete, politiskt prioriterat område, miljöteknik, hjälpa Boråsföretag att etablera sig i Kina. Förutom avslöjandena att fåglarna i Kinas dunindustri ofta plockas levande (Gongqing förnekar det) så kan man inte låta bli att fråga sig hur politikerna tänkte?
Precis som i fallet Kalmar har kommunpolitikerna inte anlitat någon oberoende Kinakonsult som kan guida i en främmande statskapitalistisk kultur. Ulrik Nilsson säger att deras konsult är Luming Liu – han som företräder Gongqing och dunindustrin! Nilsson säger att de inte gjorde någon affärsplan eller konsekvensanalys innan de drog igång. De har inte heller pratat med politikerna i Kalmar eller Älvkarleby. Gongqing har en genomtänkt strategi över vilka företag de vill matcha med Borås. Borås kommun har inte det, medger Nilsson.
Mönstret upprepas: Svenska lokalpolitiker reser till Kina, bor på femstjärniga hotell, det är röda mattan, poliseskort och banketter – stora världen för kommunalråd som är vana vid att lämna kvitto på varenda Ramlösa. Så de faller i farstun, kommer hem i någon form av eufori och med ett nyskrivet avtal på kinesiska och haltande engelska; och tror att de har blivit sin tids Marco Polo.
