När skolklockan ringer ut för dagen på Compton High School rusar ett hundratal elever genom de trånga korridorerna och ut i solen på gräsmattan utanför.

Men i skolans bibliotek på fjärde våningen dröjer sig ett trettiotal elever lydigt kvar. Därifrån har man utsikt över hela Compton – man ser stadens kyrkor, stadshus och tacorestauranger, blomstrande kaprifolbuskar och de höga, spikraka palmerna som är så typiska för södra Kalifornien.

När Michael Freeman, en medelålders man med stålbågade glasögon, kommer in i biblioteket bärandes på fem stora pizzakartonger springer eleverna omedelbart fram till honom. Sedan tre år tillbaka är Freeman ansvarig för fritidsprogrammet Elevate Your Game, vars målsättning är att få så många elever som möjligt i Compton High School att gå vidare till college.

Michael Freeman inleder eftermiddagen med att fråga vad alla elever som samlats här har gemensamt.

– Vi är målinriktade, säger en av dem.

– Vi gör våra läxor ordentligt, säger en annan.

Michael Freeman ser nöjd ut.

– Bra, det stämmer. Men det finns en sak till som vi har gemensamt. Är det någon som kan komma på vad det är?

Det är tyst i rummet ett par sekunder. Till slut säger Michael:

– Vi kommer alla från Compton.

Studenterna brister ut i ett spontant jubel och Michael fortsätter:

– Låt aldrig någon säga till er att ni är mindre värda för att ni kommer från Compton.

Michael Freeman växte själv upp i Compton på 1950-talet, innan staden fick det dåliga rykte den haft de senaste decennierna.

Då var Compton en relativt välmående medelklassförort, med låg arbetslöshet och brottslighet. 1949 bodde George och Barbara Bush här under en kort period, med sin nyfödda son George W.

I slutet av 1960-talet förändrades allt. Efter de brutala upploppen i grannstaden Watts 1965 (då 34 personer dog och Los Angeles vita polischef kallade stadens svarta befolkning ”apor på zoo”) övergav den vita medelklassen Compton för andra delar av Kalifornien.

I början av 1970-talet föddes två av USA:s mest ökända kriminella gäng, Crips och Bloods, i Comptons omnejd. Snart präglades staden av droger, våld och brottslighet. På 1980- talet blev Compton känt som USA:s huvudstad för crack och PCP, två billiga, beroendeframkallande droger.

Då hade staden högst mordfrekvens i USA, med över 100 mord om året i en stad som då hade knappt 90 000 invånare, och en tredjedel av stadens män var medlemmar i kriminella gäng. Den vanligaste dödsorsaken för män mellan 13 och 25 i Compton var gängvåld. Under en drive by-skottlossning i Compton 1989 dog ett tvåårigt barn som satt på en trehjuling på gräsmattan till sitt hus.

1988 gav hiphopgruppen NWA, Niggaz with attitude, ut albumet Straight outta Compton, där Ice Cube rappade ”With a crime record like Charles Manson, Ak-47 is the tool/ Don’t make me act the motherfuckin’ fool”.

Han må ha överdrivit sitt brottsregister, men det hindrade inte albumet från att bli en global symbol för den brutala gängkultur som präglade Compton i slutet av 1980-talet.

Enligt Michael Freeman var det sorgligaste med 1980-talet i Compton att familjerna sprack. Många pappor lämnade sina hem och försvann in i brottslig verksamhet. Bland de ensamstående mammorna bredde drogberoendet ut sig.

Han ser verksamheten på skolan som ett sätt att ersätta den roll som föräldrarna brukade ha för barnen i Compton.

– De flesta av de här barnen kommer från hem där akademiska prestationer inte värderas överhuvudtaget. Jag försöker fylla en del av det tomrum som föräldrarna lämnade efter sig när de slutade vara hemma med barnen.

Albert Camarillo är historiker på Stanforduniversitetet och författare till boken Going back to Compton, där han jämför sin uppväxt i staden på 1950-talet med dagens Compton. Han hävdar att det är just den typ av initiativ som Freeman ägnar sig åt som på senare år förvandlat Compton till en lite bättre stad.

– Det råder inget tvivel om att Compton blivit mer stabilt. Den typ av våld vi såg på 1980- och 90-talet har försvunnit. Det finns många orsaker till det. Dels mer effektiv brottsbekämpning, i synnerhet har de lärt sig bryta ner gängen. Dels finns mängder av nya lokala medborgarinitiativ. Det finns numera ett trettiotal ideella organisationer som jobbar med barnen och skolorna och kollektivt åstadkommer de väldigt mycket, säger Camarillo.

Han nämner även andra utomstående faktorer som spelat in; crackmissbruket har i stort sett försvunnit från Compton; gängvåldet på 1990- talet blev så brutalt att gängen själva bestämde sig för vapenvila och ett slags gradvis nedrustning (våldet ökade igen i början av 2000-talet, men har sedan minskat kraftigt). Men framför allt har myndigheterna blivit bättre på att bekämpa gängvåldet.

2007 införde man ett program där invånare kunde lämna in sina vapen till polisen och få presentkort på lokala butiker (100 dollar för en pistol, 200 dollar för ett automatvapen). Det minskade inte bara vapeninnehavet utan stimulerade även den lokala ekonomin. Första gången man genomförde vapenprogrammet kom Kaliforniens guvernör Arnold Schwarzenegger till invigningen. När dagen var över hade man fått in 1 269 vapen.

William Ryan, kapten för Comptons sheriffkontor, berättar att våldet och brottsligheten minskat stadigt i Compton de senaste åren och hävdar att det går att se ett direkt samband mellan vapenprogrammet och de minskade mordsiffrorna.

– Antalet mord i Compton har halverats de senaste fem åren. På 1990- talet hade vi i snitt 88 mord om året. I början av decenniet hade vi i snitt 66 mord per år. Förra året var det bara 28 mord, den lägsta siffran sedan 1985. I år ser det ut att bli en marginell ökning, men våldsbrott och rån har generellt minskat kraftigt.

Sheriffens specialstyrka för gängbekämpning har även fått hjälp av medborgarna själva – det finns nu 35 frivilligorganisationer som patrullerar stadens gator på kvällarna för att minska gängens inflytande.

Antalet gängmedlemmar i Compton har reducerats till en tredjedel av 1990-talets nivåer – då var det 30 000, jämfört med dagens 10 000.

Det är fortfarande en hög siffra för en stad med 100 000 invånare och Ryan säger att varje kvadratmeter av Compton fortfarande tillhör ett kriminellt gäng.

– Problemen i Compton är långt ifrån över, men det är bättre än på 1990-talet, säger Ryan.

Vägg i vägg med sheriffens kontor ligger Comptons stadshus, där borgmästare Eric Perrodin låtit en lokal konstnär göra en tio meter hög muralmålning av president Barack Obama, poserandes utanför Vita Huset. Perrodin tar emot oss i kritstrecksrandig kostym och gestikulerar stolt mot målningen, som inte bara syns från fönstret till hans kontor, utan även från pendeltågen som regelbundet svischar förbi.

– Meningen är att alla som sitter på tåget från Orange County och Long Beach, på väg in till Los Angeles, ska åka förbi Compton och se den här målningen och tänka: Compton har förändrats, säger Perrodin.

På dörren till Perrodins kontor sitter en skylt med logotypen för det Compton som han försöker lansera. Under texten ”Födelsen av ett nytt Compton” syns en skyline med några av de nybyggda husen i staden: en stor shoppinggalleria, ett par glansiga skyskrapor som rymmer nya kontorslokaler och ett nytt museum för flygnavigation med en tillhörande skola, där en av studenterna, 15-åriga Kimberly Anyadike från Compton, nyligen blev den yngsta svarta amerikanen någonsin att flyga ett flygplan från kust till kust i USA.

Perrodin har bott i Compton hela sitt liv och har på nära håll sett stadens kollaps och pånyttfödelse. I tolv år arbetade han som polis här. Av bedrifterna som borgmästare verkar han mest stolt över den enorma shoppinggallerian Gateway som öppnade här för två år sedan. Första gången finns nationella butikskedjor som Target, Best Buy och Home Depot i Compton, såväl som fyra Starbucks-kaféer och den populära restaurangen Thank God It’s Friday’s.

– Gallerian betyder enormt mycket för Comptons självförtroende. Den bevisar att näringslivet äntligen har börjat ta invånarna i Compton på allvar. För första gången på flera decennier betraktar resten av USA oss som en hederlig, köpstark medelklass, säger Perrodin.

Enligt Perrodin är det vanligaste klagomålet när man talar med folk i Compton om stadens sociala problem att så många barn växer upp utan pappa.

Var håller Comptons alla pappor egentligen hus?

En av dem, 52-årige Tim Lewis, bor i en rostig Toyota Camry, som står gömd i skuggan av en stor ek strax intill El Segundo Boulevard i södra Compton. Han har fyra barn – två döttrar och två söner – med tre olika kvinnor, men har inte sett någon av dem på många år.

Tim Lewis växte också upp i Compton. Som 17-åring blev han arresterad för att ha rånat en farbror med en pistolatrapp och skickades till ungdomsanstalt.

Sedan dess har hans liv varit en bergochdalbana av tillfälliga anställningar, korta fängelsevistelser, misslyckade förhållanden, alkoholism och allvarligt drogberoende.

Men nu har han varit nykter i tre år och har hittat ett nytt syfte med sitt liv: att ta baseball tillbaka till Compton igen.

Sedan två år tillbaka har han parkerat sin bil vid parken där han växte upp, Sibrie Park, där han numera är ansvarig för ett juniorlag i baseball.

När vi träffar Tim Lewis står han och övar slag med fyra pojkar i tioårsåldern. Eftermiddagssolen håller precis på att gå ner över parken.

– Ingen har spelat baseball i Compton sedan 1979, när gängen tog över. Den här parken har varit livsfarlig sedan dess. För bara några år sedan var det här tiden på dagen då man började höra de första skottlossningarna här, sedan höll det på hela natten, säger Tim Lewis.

Gängen har inte försvunnit från parken. Några kvarter bort var det nyligen en skottlossning som kostade två personer livet.

Men den här eftermiddagen skulle Sibrie Park kunna vara en vinjett till en amerikansk familjefilm. Omkring oss står det föräldrar och övar baseballteknik med entusiastiska döttrar och söner.

Tim Lewis pratar optimistiskt om hur borgmästare Perrodin utlovat nya satsningar på parkens baseballplan: ett ordentligt staket, bänkar att sitta på, en ny resultattavla och en kiosk som säljer korv och popcorn. Allt tack vare att Tim själv tog initiativet och började spela baseball här igen.

– Vi har tjugo ungar här i kväll. Det är tjugo ungar som på grund av att de är här förmodligen aldrig kommer att bli gängmedlemmar, säger Lewis.

Det nya och det gamla Compton verkar i dag leva sida vid sida.

På en husveranda på Pine Street, en lugn sidogata med nougatfärgade enplansvillor, sitter tre unga män i identiska, långa t-shirtar i en luggsliten soffa. En av dem putsar ett gevär.

Tvärs över gatan står en latinamerikansk familj – mamma, pappa, tre små barn – och grillar majskolvar, klädda i prydliga, pastellfärgade sportkläder.

Det finns mycket som kan vända Comptons positiva utveckling. Utöver det dystra ekonomiska läget i USA generellt har delstaten Kalifornien en allvarlig kris, med ett budgetunderskott på 55 miljarder dollar.

Guvernör Schwarzenegger har tvingats lägga ner skolor i hela delstaten, tusentals lärare har sparkats, allmänna parker och idrottshallar har stängts.

I ett Compton som redan drabbats hårt av den ekonomiska krisen – arbetslösheten är i dag 18 procent – kan sådana förändringar vända de stapplande stegen i riktningen mot en bättre stad.

Men samtidigt finns ett utbrett hopp om att staden förbättrats i grunden. Compton är tryggare än på 30 år, gängvåldet har minskat drastiskt, de nya galleriorna, Starbucks-kaféerna och fritidssatsningarna i stadens skolor har skapat en positiv spiral.

Folk går ut med sina hundar på gatorna igen, för första gången sedan 1980-talet. Man spelar baseball i Sibrie Park för första gången sedan 1979. Förtroendet för borgmästare Perrodin är stort. Symbolvärdet i att USA för första gången har en svart familj i Vita Huset är inte heller obetydligt.

Albert Camarillo på Stanforduniversitetet känner en försiktig optimism inför Comptons framtid.

– Compton har gått upp och ner i 120 år. Hudfärgerna på invånarna har förändrats, men en sak har varit bestående: en majoritet av invånarna i Compton är hyggliga, hårt arbetande familjer som bara är ute efter att sköta sina jobb, bo i en trevlig stad och hoppas kunna få en liten skiva av den amerikanska drömmen. Men allt hänger på hur snabbt ekonomin återhämtar sig. Lågkonjunkturen drabbar de fattiga allra hårdast och om det inte vänder snart kommer gängvåldet och brottsligheten återvända, för folk kommer inte se att de har några andra alternativ.