Sveriges tidigare utrikesminister och toppdiplomat Jan Eliasson minns första gången han befann sig i samma rum som den libyske diktatorn Muammar Gaddafi. Det var på ett toppmöte i Zimbabwe 1982. Då hade den tidigare arméöversten styrt Libyen i tretton år och haft gott om tid att bygga upp ett rykte om sig som både en generös biståndsgivare och en förvirrad despot.

– Gaddafi skred in på mötet med en fotvidadräkt av obestämbar sort tillsammans med sex vackra kvinnliga livvakter. Han ville bli betraktad som en unik person, det är ingen tvekan om det. Gaddafi gjorde allt för att framhäva den här profilen med hans utstyrsel och teatraliska attiraljer. Muammar Gaddafi hade lydiga och rädda medarbetare som inte vågade tala om hur han uppfattades. Han lever säkert fortfarande i föreställningen om att han är en respekterad person.

Jan Eliasson har besökt Libyen en handfull gånger i uppdraget som FN:s representant under fredsförhandlingarna i den dåvarande Darfurkonflikten, där Libyen spelade en framträdande roll.

Enligt Jan Eliasson bidrog Muammar Gaddafi konsekvent till att underminera FN:s ställning i förhandlingarna, genom att ständigt hänvisa till att Darfurkonflikten var en intern angelägenhet för Afrikas länder. Diktatorn kunde även försvåra fredsarbetet genom att peka ut Darfursidans representanter som ”icke-representativa”, minns Jan Eliasson.

Det hände att Muammar Gaddafi kom flera timmar försent till mötena.

– Vi kördes ut till ett område där vi huserades i ett stort tält. Vi fick vänta på honom i sex timmar medan solen gick ned. När han kom var det ingen i staben som vågade berätta för honom om hur länge vi hade väntat. Jag försökte antyda något om hur solen hade förflyttat sig på himlen under tiden vi satt i tältet, men det uppskattade han inte alls, säger Jan Eliasson.

Hur behandlade han personerna i sin stab?

– Han såg dem inte, utan skred in med ett frånvarande uttryck. Det är slående för någon som kommer från en demokrati, att Muammar Gaddafi lever i en totalt isolerad bubbla. Ingen vågar tilltala honom eller ge honom dåliga nyheter. Det är ett bugande och bockande som är förfärande.

Muammar Gaddafi har också gjort sig känd genom att hålla timslånga inledningsanföranden. Vid ett tillfälle försökte Jan Eliasson få den libyske ambassadören i Stockholm att be diktatorn att begränsa sig till tio minuter. Men vid nästa möte stod Gaddafi fortfarande i talarstolen efter en halvtimme.

Han ville bli betraktad som en unik person, det är ingen tvekan om det.

Jan Eliasson

Jan Eliasson bestämde sig för att fylla på Gaddafis vattenglas som ett sätt att antyda att diktatorn pratat för länge, men hindrades av en livvakt som kastade sig fram för att gripa tag i honom.

– Det var ingen som fick komma i närheten av Gaddafi, allra minst röra vid honom. Till och med uppgifter om var han befinner sig är statshemligheter, säger Jan Eliasson.

Muammar Gaddafi ville framhäva sina beduinrötter med sin traditionella klädsel och genom att ständigt insistera på att hålla toppmöten i beduintält i stället för i byggnader. Framförallt ville han betraktas som Afrikas kung, enligt Jan Eliasson.

Detta storhetsvansinne spelar en stor roll i den nutida händelseutvecklingen i Libyen. I dagsläget utkämpas strider mellan regeringssidan och rebellerna, som befinner sig strax utanför Gaddafis högkvarter.

Det är i nuläget oklart om Muammar Gaddafi befinner sig inne i byggnaden. Jan Eliasson tror att han är kvar i Tripoli, annars skulle regimen redan ha fallit.

– Han är inte den typen som sätter sig på ett flygplan, som Tunisiens Ben Ali eller Egyptens Hosni Mubarak. Han kommer att använda våldsmedel in i det sista. Muammar Gaddafi har fortfarande tillgång till stridsvagnar och robotvapen. Det är en ruskig tanke att han skulle använda dem i en stadsmiljö, men med Gaddafi går det inte att utesluta någonting. Det vore önskvärt om han såg skriften på väggen, men hans personlighet verkar inte vara av den typen. Det kan nog bli svåra dagar som ligger framför oss, säger Jan Eliasson.

Även om Gaddafis regim störtas är det långt från säkert att den efterföljande tiden kommer att präglas av fred och demokrati. Inte minst därför att rebellerna är splittrade mellan olika stammar och fraktioner, med olika politiska motiv.

En påminnelse om splittringen var när rebellsidan uppgav sig ha tillfångatagit en av Gaddafis söner, samtidigt som han samma natt visade upp sig inför den internationella presskåren i Tripoli.

– Vi vet inte riktigt vad som kommer att hända efter Gaddafi. Det är dessutom så att det inte finns någon demokratisk tradition att bygga på i Libyen. Den postrevolutionära tiden kan innehålla besvikelser, som det vi ser nu i Tunisien och Egypten, säger Jan Eliasson.