Han beskrevs som Storbritanniens framtid – en ny sorts politiker med nya visioner.
– Cleggmania inträffade efter första valdebatten, han imponerade stort. Men efter den andra och tredje debatten tappade han i genomslag och energi och började låta precis som de andra politikerna, de som han själv kritiserat, säger James Savage, själv från Storbritannien och redaktör på den engelskspråkiga svenska nyhetssajten The Local till SvD.se.
Nick Clegg har återkommande kritiserat de två största partiernas retorik, att de bara grälar med varandra och är fast i gamla gängor. Men det politikerförakt som han själv var med och lyfte fram fungerade aldrig till hans egen fördel som han planerat, tror James Savage.
– Det blev tjatigt, till slut uppfattades han bara precis som alla andra politiker. Nick Clegg trodde att politikerföraktet skulle gynna honom men istället blev det tvärtom. Folk blev mindre riskbenägna och valde de gamla traditionella alternativen istället.
En förklaring kan vara den tradition av stabila majoritetsregeringar som Storbritannien har haft.
– Både Tories och Labour har hela tiden hotat med hung parliament-situationen, det har varit ren skrämselpropaganda. Det tycks ha gett effekt, folk har övergivit Liberaldemokraterna men istället har vi fått just det de varnade för – en situation där inget parti är stort nog att styra på egen hand.
Ett problem som Clegg haft hela valrörelsen – men som även drabbat hans motståndare Labours Gordon Brown och Tories David Cameron är bristen på konkreta budskap, menar James Savage.
– Valrörelsen har mest handlat om budgetunderskottet. Men av rädsla för att förlora väljare har inget av partierna kommit med några konkreta förslag på hur man ska lösa situationen.
– Ingen röstar för ett ”hung parliament”. Ändå är det vi har fått. Det är höjden av ironi, säger James Savage som tror att det brittiska valsystemet kommer att förändras om Liberaldemokraterna får som de vill i en eventuell regeringskoalition.
– En folkomröstning är väl det mest troliga. Men många britter tror att lösningen skulle vara ett valsystem som det vi har i Sverige. Problemet är bara att alliansmöjligheterna är mycket mindre i Storbritannien – där finns det större spridning ideologiskt mellan partierna än i Sverige.
