– Det är synd, verkligen. Han var ändå vår president. Okej, i ärlighetens namn så kanske han inte gjorde så jättemånga politiska stordåd, men han hade klass. Han kunde prata med vanligt folk och var omtyckt, säger Cathy, receptionisten på hotellet i Strasbourg, när SvD berättar att expresidenten Jacques Chirac nyss fällts i ett korruptionsmål.

–Han har alzheimers, det verkar grymt att döma en sjuk man. Man skulle ha vänt blad nu, fortsätter hon, nu med darr på rösten.

Den 79-årige Jacques Chirac förklarades i går skyldig till korruption under tiden han var borgmästare i Paris i början av 90- talet. Enligt domstolen ska han ha skinnat franska skattebetalare på 1,4 miljoner euro, pengar som lades på hans egna presidentkampanjer eller till partikassan. Chirac fick två års villkorlig dom.

Alexy, personlig tränare och uppväxt i Paris förorter, tror visserligen att domslutet var riktigt – ”de är väl lika korrupta allihop” – men att det är synd att den gamle presidenten slutar sina dagar som en fälld kriminell.

–Chirac förde fram Frankrike på ett bra sätt internationellt, om man jämför med Sarkozy som verkligen inte framstår som en stor statschef, säger parisaren.

Hans uttalande kan för den som inte känner den franska politiska kulturen verka motsägelsefull: visst var det väl Sarkozy som fick loss fransk-colombianskan Ingrid Betancourt ur gerillan Farcs fångenskap. Som tog initiativet till den Natoinsats som till slut fick Gaddafisregimen på fall – är inte det att hissa trikoloren högt på världsarenan?

Fel. Att fransmännen inte ser Sarkozy som en internationell stjärna har med stil, inte bedrifter, att göra. Den impulsive och ofta fräsande Nicolas Sarkozy har i folkets ögon aldrig blivit den trygge och populäre landsfader som Jacques Chirac med tiden blev.

Den gamla skolans franska presidenter har lärt sig gå, stå och tala fint. De är beresta, belästa och belevade. När Chirac en gång kysste undertecknad på hand på ett möte i Bryssel tedde det sig det ålderdomliga sättet att hälsa på som en fransk presidents sympatiska, förväntade galanterier.

En fransk president ska inte försöka vara som folk är mest – han ska vara mycket bättre. Och han ska framför allt vara ett ansikte för Frankrike i världen som man är stolt över.

Så när Chiracs kapitel i de franska historieböckerna nu får skrivas om, avglorifieras, till fransmännens sorg och skam, är detta inget politiska opponenter kan gnugga händerna över. Utåt måste de prisa rättsväsendet som inte skonar ens en expresident från rättvisan, men att gotta och gona sig i domen kan vända det mer medlidsamma och långt mer politisk glömska småfolket emot dem.

En friande dom hade för många varit bättre. Det högerextrema partiet Front National har länge kampanjat mot vad partiet ser som maktens privilegier, och säger att Frankrike har två rättssystem: ett för de rika och mäktiga, och ett för alla andra. Chiracrättegången var deras starkaste argument. Nu är det borta.

Konservativa Sarkozy, vars popularitetssiffror är rekordlåga måste vara tyst. Även om det är känt i Frankrike att Sarkozy och Chirac inte drog jämnt, så kan han inte offentligt glädja sig åt en gammal partikamrats olycka, men inte heller kritisera eller beklaga att rättvisan har haft sin gång i hans egen republik.

Socialisterna kan välkomna att sanningen om Chiracs och det konservativa partiets hantering av offentliga pengar i Paris, men att peka finger och ropa ”vad var det vi sa!” till en allt skröpligare och virrigare gammal landsfader skulle framstå som småaktigt, hämndlystet och – mycket obelevat.

Chirac ska enligt sin advokat ha tagit domen med värdighet. Som det anstår en fransk president.