Det mesta gick lugnt och fredligt till när tiotusentals unga – för femte gången på drygt två månader – marscherade genom Santiago i tisdags. Men några mindre grupper maskerade ungdomar satte eld på bilar och kastade stenar mot kravallpolisen, som svarade med tårgas och vattenkanoner.

Arrangörerna talade om 150000 på gatorna, regeringen om hälften så många. Liknande demonstrationer hölls samtidigt i andra större städer i Chile. Över 270 greps och 42 skadades i Santiago, varav 26 poliser, uppgav regeringen.

–Manifestationerna visar att vår rörelse inte har tappat kraft och att Chile måste genomföra grundläggande reformer i sitt utbildningssystem, förklarade Camila Vallejo, som är ordförande i studentorganisationen Fech.

Chiles inrikesminister Rodrigo Hinzpeter anklagar studentrörelsen för att inte kunna kontrollera våldsverkare och säger att ”studenterna inte äger Chile”.

–Så klart inte, svarade Vallejo. Det gör företagarna. Men det är vi som äger vår framtid.

Camila Vallejo och Jaime Gajardo, ordförande i det chilenska lärarfacket, är två av förgrunds- figurerna i denna revolt. Därför har de utsatts för olika hot, vilket gjort att säkerheten kring dem har förstärkts.

På kvällarna samlas folk för att slå på kastruller, en högljudd protestform som inte hörts i Chile sedan militärdiktaturens nätter (1973–90), då general Augusto Pinochet styrde med järnhand. Dessa så kallade cacerolazos är som starkast i Santiagos medelklasskvarter, bland dem som är mest måna om att deras barn ska läsa vidare.

–Man hör kastrullerna överallt, hoppas att presidenten också hör dem och att han svarar på våra krav, sade Camila Vallejo.

I torsdags kväll var hon en av de drygt 200 studenter och lärare som, med stearinljus i händerna, vakade utanför presidentpalatset La Moneda i Santiago. Där inne höll regeringen ett krismöte om hur man ska bemöta studenternas krav.

Nu i helgen håller de tre grupperna gymnasieelever, studenter och lärare var sitt strategimöte. I dag, söndag, samlas de för att planera nya, gemensamma protestaktioner nu på torsdag och strejk den 24–25 augusti.

Studenter och elever har bojkottat undervisningen, hungerstrejkat, ockuperat skolor och universitet och gått i långa demonstrationståg. De kräver att regeringen ska satsa mer pengar på utbildning och att den ska vara gratis för alla. De vill också att staten tar över ansvaret för skolsystemet från kommunerna; fattiga kommuner har inte råd att satsa på bättre skolor, medan barnen i rikare stadsdelar favoriseras. Detta förstärker de redan djupa klassklyftorna i Chile.

–Alla vill vi att utbildning, sjukvård och annat vore gratis för alla. Men någon måste ju betala, kontrade president Piñera i torsdags. Men han utlovade att högre utbildning ska bli gratis för de 40 procent fattigaste i landet och att även medelklassens barn ska få bättre studievillkor framöver.

Efter drygt två månader av protester har Piñera bytt ut sin utbildningsminister och i förra veckan presenterade regeringen – utan att samråda med andra – en plan för att reformera Chiles utbildningssystem. Men förslagen avvisades direkt av studenterna som otillräckliga. Kritiken gäller främst att privata universitet inte återinvesterar sina vinster i bättre utbildning, trots att lagen kräver detta.

Studentorganisationer och lärarfack kräver att frågorna avgörs i en folkomröstning – trots att denna möjlighet inte finns i Chiles grundlag, som i vissa delar är ett arv från Pinochetdiktaturen.

Studenterna har förvandlat Piñera till den president som har det lägsta folkliga stödet (26 procent) av alla chilenska presidenter sedan diktaturens fall 1990. I oktober i fjol var stödet uppe i 63 procent, då Piñera kunde sola sig i glansen från den lyckade räddningen av 33 gruvarbetare efter 69 dagar under jord.

Bland dem som protesterar finns även miljöaktivister, gruvarbetare, mapuches (urbefolkningen) och andra som är missnöjda med Piñeras politik. Samma opinionsmätning (i juli) visar att 80 procent av Chiles befolkning stöder studenternas krav.

Den katolska kyrkan i Chile erbjuder sig att medla i konflikten. Landets biskopar står bakom studenternas krav – som att förbjuda vinstdrivande skolor – men de betonar att dessa krav går att driva även om elever och studenter återvänder till sina skolor.