I dag har byn Rasquera 962 invånare. Mer än var femte är arbetslös och de allra flesta är pensionerade eller förtidspensionerade. Ungdomarna försvinner till Barcelona eller Valencia för att studera eller söka jobb, och kommer sedan aldrig tillbaka.

Byn sover vid foten av Serra de Cardo, inklämd mellan mer lyckligt lottade byar med gamla slott som talar för sig själva och drar turister. Bara Rasqueraborna själva talar för Rasquera, men det utan att spara på krutet. Det lokala fotbollslaget tvekade till exempel inte en sekund att slänga av sig kläderna för att bli kalenderpojkar i årets by-almanacka.

Och så fort den omstridde borgmästaren Bernat Pelissa tillkännagav planerna på en cannabisodling så fick byn äntligen sitt ”slott”. Trots att plantagen inte finns ännu så har den vänt upp himmel och jord i politiska kamrar i hela Spanien och bussat både världspressen och horder av nyfikna till trakten.

–En dag vaknade vi och var belägrade, belamrade med journalister från hela världen. Al Jazeera, BBC, tv-team från Brasilien, Korea, USA, Italien… berättar Enrique Josende Andrés som jobbar på bensinmacken i byn.

–Reportrarna frågade gamlingarna på torget vad de tyckte om odlingen, och de hade inte ens fått höra talas om förslaget ännu, flera visste nog inte ens vad cannabis är. Va?! fasade de, här kommer att bli fullt av knarkare! Det kommer att komma rastafaris från hela världen!

–Men det finns också gamla här som menar att man kan odla vad som helst. De har alltid brukat jorden, och vet att de unga behöver jobben.

Enrique Josende Andrés berättar att byn har tre stora problem: skulder, arbetslöshet och ”jävlig otur”. Bara dagarna innan SvD:s besök har en vild skogsbrand förstört 3000 hektar av byns marker. Det skvallras om att en galen engelsman i byn ska ha tuttat på efter att han upptäckts med att stjäla sprit i jaktstugor och då frusits ut ur bygemenskapen. Det skvallras en massa i byn överlag, påpekar Enrique – här finns inte så värst mycket annat att göra.

Det finns två läger i Rasquera. De som röstar vänster och stödjer vänsterborgmästaren Bernat Pellisa och därmed också cannabisplanerna, och så de som är höger och därmed säger nej till allt som vänstern hittar på av ren princip.

I baren Baix hänger pro-cannabislägret. Hit kommer borgmästaren efter jobbet för en öl eller tre, och här kan man köpa både fotbollskillarnas nakenalmanacka och klassiska turist-t-shirtar med texten ”Jag ’hjärta’ Rasquera” där hjärtat i mitten ersatts av ett cannabisblad. De kostar 15 euro styck, och servitrisen i baren säger att hon redan sålt 300 stycken, eller kanske var det 500, hon minns inte så noga. De beställer nya kartonger undan för undan.

På en av barstolarna sitter en oavlönad men säkert inte nödbedd t-shirtmodell.

–Jag är absolut för cannabisodlingen. Det skulle ge jobb, och det behöver vi, säger José Benaigés, som är född och uppvuxen i byn och inte har planer på att ge sig av.

–Bara för att jag skulle ta jobb på plantagen så tror de att man är nån slags hippie – tycker du att jag ser ut som en missbrukare kanske? frågar den trevlige, medelålders mannen vars gemytliga rondör kring midjan vittnar mer om långa och många ölkvällar i denna bar än om enträgen marijuanarökning.

På den lilla plazan framför kommunhuset och kyrkan träffar vi Mauricio, 92, som kör omkring på sin pensionärsmoppe, en gammal traktor.

–Staten tjänar grova pengar på alkohol och tobak, och det är det ingen som gapar om! Men tänk på alla som dör i cancer, och på vad alkohol skapar för problem! säger den pensionerade bonden, som helhjärtat stödjer cannabisplanerna.

Prästen i den gamla kyrkan bakom honom har dock i olika medier varnat för att man kommer att dra till sig dekadent turism, och förvandla området till ”Spaniens Medellín”, med hänvisning till Colombias knarkhuvudstad.

Inne i kommunhuset har man officiellt lagt locket på om knarkodlingen. Det pågår juridiska granskningar kring projektet och till dessa är klara vill man desperat ha lite lugn. Maíte, kvinnan som i våras hux flux utnämndes till den pressansvarige av de 16 kommunhusanställda – byns största arbetsplats, är utbränd och vilar just nu upp sig på Ibiza.

Borgmästaren tar till slut emot, emot sina advokaters inrådan – ”när ni nu rest så långt och allt”.

–Om det hade varit så lätt att avfärda hela projektet, om det var så solklart att det är olagligt, som regeringen säger, så hade de ju kunnat peka på en paragraf i lagen och säga ”här, titta, här står det”. Men det kan de inte! säger Pellisa.

–Alla vet att det finns illegala cannabisplantager i hela regionen som styrs av maffian och olika brottssyndikat. Om vi tog över så skulle plantagen vara en del av ett grönt och hållbart markbruk. Vi tror att den enda framtiden här är att återgå till att bruka jorden.

–Vi kan inte sitta här och vänta ut krisen. Vi måste göra något. Annars kan vi stänga igen alltihopa och låta byn dö ut, om det är vad de vill, regeringen. Men då får de säga det rakt ut: Ni kan dö.