Inte sedan blitzen 1940–41 har så många byggnader samtidigt stått i brand i London. För andra gången i sommar kallas parlamentet in från semestern. Det är ytterst ovanligt.

Den här gången kommer hotet inifrån. Politiker och allmänhet kämpar för att förstå vad som pågår. De enkla svaren lyser med sin frånvaro. Även om inte samhället bär ett direkt ansvar för det som sker så säger upploppen mycket om England i dag.

Försöken att tillskriva mobben en tydlig politisk agenda är långsökta. Däremot finns i många områden en stor negativ energi som nu kanaliseras genom kriminalitet i grupp. Det är också politik.

En trasig generation växte upp parallellt med den blomstrande brittiska ekonomin. Tory-partiet gick till val med löften om att reparera det ”trasiga samhället”. Kritikerna undrar om det här är resultatet.

En del hävdar att dagens politiker är historielösa, att sociala konflikter av den här kalibern är ett naturligt inslag i det rådande ekonomiska klimatet. Precis som under det polariserade 1980-talet.

Andra hävdar att problemen inte alls kan ses som en revolt. Våldet som sveper fram genom England är en konsekvens av välfärdssamhällets misslyckande. Det finns enligt dem en ny grupp medborgare som saknar all känsla av tillhörighet och social solidaritet. Just det som regeringen vill ändra på.

En del av de ungdomar jag själv stött på när jag bevakat kravallerna är uppenbart dysfunktionella och kommer från svaga hem. De är vana att demonisera och sätter sig i respekt genom att hota sin omgivning. Någonstans här upphör ofta normala gränsdragningar för acceptabelt beteende.

I likhet med vuxenvärlden anklagas polisen för att agera ängsligt och politiskt korrekt av rädsla för att framstå som allt för hårda. Upploppen kommer extra olägligt i kölvattnet av besparingar och sommarens toppchefsavgångar.

Ironiskt nog har kåren ansträngt sig för att lyssna in opinionen efter de senaste årens konfrontationer och protester. Det oproportionerligt stora antalet kroppsvisiteringar av invandrarungdomar har minskat.

Parallellt har en omfattande lagstiftning vuxit fram under Labour för att tackla så kallat anti-socialt beteende. Den politiska och sociala acceptansen har minskat för yttringar som stör harmonin. Samtidigt går det inte att komma ifrån att retoriken känns verklighetsfrämmande. Glappet mellan Westminster och medborgarnas vardag i delar av landet är enormt.

Sannolikt får nu premiärministern förnyat stöd för en hårdare linje. Många väljare är direkt drabbade av våldet. För dem står säkerhet högst på agendan. Att regeringen hårdbantat budgeten även för polisen ses inte med blida ögon.

Storbritannien är ett land i social och ekonomisk kris. Nedskärningarna slår an tonen. Problem som tidigare gick att hantera kommer nu upp till ytan.

Att hantera kaoset med de trubbiga verktyg som står till buds kommer att ta tid och kräva eftertanke. Det blir inte lätt.