Det tar bara några minuter innan pannan börjar kännas tung. Så börjar det sticka i näsan och det blir svårt att andas.

Fabrikerna i Huaxi har varit nedlagda i två år, men föroreningarna finns fortfarande kvar.

– De finns överallt, i vattnet, luften och marken, säger Wang Zhongfa, en av dem som tog initiativ till upproret som orsakade en blodig konflikt mellan poliser och bybor våren 2005. Han har suttit i fängelse i två år på grund av sitt engagemang.

Som utomstående besökare är det fortfarande bäst att inte synas ute på Huaxis gator, eftersom spioner från partihögkvarteret i Dongyang genast rapporterar när det kommer främlingar till byn. Alla besökande journalister har hittills tagits in till förhör av lokala myndigheter. Därför har vi sett till att besöka Huaxi när det är nationell helgdag. Och därför går vi efter ett kort besök i industriparken till Wang Zhongfas trevåningshus, där han bor tillsammans med sin dotter.

– De lokala myndigheterna bryr sig bara om pengar. Och tillväxten sker på bekostnad av miljön, säger Wang Zhongfa.

Miljöproblemen kom till Huaxi sommaren 2001 när de lokala myndigheterna arrenderade ut 66 hektar av risfälten i byn till Dongnong Kemikalier och Industri, ett företag som tillverkade besprutningsmedel för jordbruk. Företaget ägdes av staten och av några privata investerare från industristaden Wenzhou. De betalade byborna 120 yuan var för rätten att arrendera marken under trettio år. Men det var bykommittén som skrev på det kollektiva avtalet, utan att först få det godkänt av de bönder som redan brukade marken.

Några månader senare när fabrikerna började byggas, stod det klart att det giftiga avfallet dumpades direkt i marken.

Wang Zhongfa var en av dem som protesterade. Han var med och samlade ihop protestlistor som 600 bybor signerade med sitt tumavtryck. Därefter reste han till ett flertal lokala institutioner och till Peking för att försöka bevisa att fabrikerna var olagliga. Men arbetet var förgäves. Wang Zhongfa anklagades för ”försök att störta regeringen” och sattes i fängelse i två år.

Men i Huaxi gav byborna inte upp. Våren 2005 satte byns pensionärsföreningen upp tält som blockerade ingången till fabrikerna så att arbetarna inte kunde komma in. Och myndigheterna svarade med att skicka in tretusen poliser och myndighetspersonal till byn för att med våld försöka kväsa upproret. Försöket misslyckades – poliserna möttes av tiotusentals bybor som slog sönder deras bussar och bilar och jagade ut dem ur byn.

Några dagar efter konflikten var jag i Huaxi och träffade Liu Fengying, en av de pensionärer som tagit initiativ till blockeringarna. Då sa hon:

– Vi slogs för våra liv. Poliserna fick springa över risfälten för att komma undan oss.

Jag och Liu Fengying stod i det tält som blockerade ingången till den största kemifabriken. Nyfikna knuffades för att kunna se de polisuniformer, sköldar, tårgashylsor, batonger och militärhjälmar som hängts upp som troféer. Liu Fengying bjöd mig till hennes hus där hon berättade om sin besvikelse över ett kapitalistiskt Kina som övergett alla kommunistiska ideal.

Kort efter att vi lämnade Liu Fengyings hus blev vi stoppade av lokal säkerhetspolis som förhörde oss i åtta timmar. Vi släpptes inte förrän vi gett ifrån oss våra anteckningar och bilder.

Nu kommer Liu Fengying uppför trappen i Wang Zhongfas hus.

– Jag känner igen dig, säger hon, skakar paraplyet och häller ut en hög med plastförpackade riskakor och påsar med solrosfrön på det runda träbordet. Sedan säger hon:

– Du ska veta att giftet fortfarande finns i marken.

Hon hytter med ena näven när hon säger det.

– Grönsakerna är döda. Och grisarna åt av grönsakerna, så vi kan inte äta griskött längre. Giftlukten sprider sig och risplantorna dör på fälten. Och jag ska berätta för dig vad de gjorde mot mig. De ville få tyst på mig genom att påstå att jag var sinnessjuk, säger hon och berättar att hon blev kidnappad och förd till ett sjukhus några veckor efter uppståndelsen för två år sedan.

Wang Zhongfa tar över ordet.

– Det är sådana här händelser som gör att jag alltid kommer vilja vara med i den politiska beslutsprocessen, det är enda möjligheten att påverka, säger Wang Zhongfa och visar oss de högar av bevismaterial som byborna har samlat på sig under åren som gått.

Sedan upproret i Huaxi har ett demokratiskt genombrott skett i byn. Wang Zhongfa har blivit vald som byledare i ett av de blygsamma försöken till gräsrotsdemokrati som skett på landsbygden i Kina sedan 1980-talet. Vanligtvis har partiet stort inflytande över de valbara kandidaterna, men sedan upproret har opinionen för Wang Zhongfa som byledare gjort att folket fått sin vilja igenom.

– Jag tror att Kina har blivit mer demokratiskt efter händelsen här i Huaxi. Tänk er, jag blev vald av folket. Trots att jag varken hade kontakter eller pengar. Det enda jag hade var folkets stöd, säger Wang Zhongfa och ser ner på sina grova händer som fortfarande har olja kvar i valkarna.

– Det här får mig att tro på demokratin. Och på att vi kan få uppleva det i Kina en dag.

Wang Zhongfa tar sin nya uppgift med ro. Trots att han knappt avslutat grundskolan försöker han läsa på om de miljölagar som gäller och om andra fall där liknande utsläpp skett.

De senaste fem åren har Wang Zhongfa överlevt på gåvor från andra bybor – det var länge sedan han hade ett jobb. Han har inte kunnat odla sin mark, eftersom den är förgiftad. Det har varit omöjligt att få en anställning sedan fängelsestraffet. Tillsammans med några andra i byn har han nu startat ett företag som ska återvinna plast.

– Vi kommer kanske orsaka lite miljöförstörelse, men bara lite. Vi måste ju tjäna pengar så att vi kan fortsätta kämpa för vår by, säger Wang Zhongfa och visar en broschyr från Greenpeace.

– Vi ska starta en förening så att vi kan söka pengar, säger han och tillägger att han fortfarande inte helt säker på hur det ska gå till.

– Vi har fått hjälp av jurister och forskare från ett universitet i Peking. De var här för bara någon vecka sedan. När de skulle åka blev de fast i förhör hos kapitalisterna, säger Liu Fengying. Sedan tar hon fram sin stickning ur en tygpåse och sätter sig i ett hörn och börjar sticka.

– Du förstår, det känns som att det bara är centralregeringen som tar ansvar för miljön här, säger Wang Zhongfa.

– De lokala myndigheterna utnyttjar sina undersåtar och lurar sina överordnade, det är därför sådant här kan fortsätta, fortsätter han och använder en förklaring som är vanlig i Kina: centralregeringen menar väl, men har svårt att få igenom sin politik. Och trots en politik som framhåller hållbar utveckling, är tillväxten fortfarande viktigast. Det finns ingen egentlig skatt på bensin, priset på vatten och energi är lågt. Man räknar istället med att ett skifte från tillverkningsindustri till mer tjänsteproduktion på sikt skall minska påfrestningen på miljön.

Och så slipper centralregeringen undan ansvaret.

– Men vi ger inte upp, och jag ska berätta varför. Det är allas ansvar att skydda miljön. Det är för våra barn och barnbarns skull vi gör det här. För alla kommande generationer, säger Wang Zhongfa medan han tummar på broschyren från Greenpeace.