George W Bushs fiender kunde knappt tro sina ögon och öron i veckan när den avgående presidenten kallade avsaknaden av massförstörelsevapen i Irak och Abu Ghraib-tortyren för ”besvikelser”. För dem blev detta det slutgiltiga beviset på att Bush inte hade en susning om sin egen roll.

– När jag är hemma i Texas igen efter den här otroliga upplevelsen kommer jag att titta i spegeln – och bli stolt över det jag ser och det är ju viktigt för oss alla här i livet, sa George W Bush.

Just den repliken återkom i olika former i flera avskedsintervjuer och i den 47 minuter långa presskonferensen i måndags där han uppvisade alla sina ansiktsuttryck: spjuverns, bannarens, överbefälhavarens och trotsarens som sa att han inte blir ”misunderestimated” i historiens långa perspektiv.

– Man vet aldrig vad ens historia kommer att bli förrän långt efter man är borta, lyder ett av citaten från Bush.

Han hoppas på en omvärdering, à la Harry Truman, för sin kamp för frihet och demokrati, men omtalas än så länge som ”den sämste presidenten någonsin” av en del av dagens historiker.

Och, visst, vi som följt honom dagligen från valrörelsen 2000 och framåt kommer att sakna en del av hans sidor, och, vem vet, om nu Barack Obama visar sig bli en långbänkspolitiker kan det bli samma nostalgiska tillbakablickar som när den instinktive beslutsfattaren Bush efterträdde den erkänt vankelmodige Bill Clinton.

Det har minst sagt varit ett motsägelsefullt presidentskap. Republikanen som sa sig stå för ”medkännande konservatism” visade inget intresse för samarbete med demokraterna, fattigdomsbekämpning eller utvidgad sjukvård. Budgethöken som ärvde ett överskott lämnar efter sig det största underskottet i USA:s historia, liksom en mycket dyr ny förmån (läkemedelspeng till pensionärer).

I tillbakablickarna framträder årtalet 2001 som den avgörande milstolpen för Bush vars ”död-eller-levande”-retorik började dagarna efter förödelsen i New York och Washington. Men det var för övrigt samma år som en republikansk kongressmajoritet villigt och glatt klubbade skattesänkningarna som var begynnelsen till underskott som ökat stadigt under krigsåren.

Andra hålldatum att minnas: omdömet ”ondskans axelmakter” i det stora State of the Union-talet 2002; anfallet mot Bagdad i mars 2003 med den famösa ”Mission Accomplished”-banderollen på hangarfartyg sex veckor senare; omvalet 2004 när han skröt med sitt ”politiska kapital”; ödesåret 2005 när såväl staden New Orleans som Bushs inrikespolitiska program dränktes i samma orkanvågor; nederlaget för republikanerna i valet 2006; påföljande år när 900 soldater stupar i Irak.

Sedan kom 2008 när gamle rivalen John McCain såg till att hans konstaterande om att presidenten var alltför upptagen för att komma på valmöten besannades (fast Bush har alltid varit en penningmagnet och deltog i kampanjinsamlingar). Valet i november ledde sedan inte bara till maktskifte, utan till växande demokratiska majoriteter i kongressens bägge kamrar och ett eget parti som ter sig marginaliserat och isolerat.

Nobelpristagaren Joseph Stiglitz och akademikerkollegan Linda Bilmes kallade nyligen arvet efter Bush för ”10 000 miljarder dollar-baksmällan”. Detta blir, enligt dem, facit för de bägge krigen med åtföljande krigsveteranvård, räntan på statsskulden, akutpaketen till finansindustrin 2008, icke-finansierade transfereringar med mera. Ironiskt nog är förvaltningen större och delar av bolåne- och finanssektorerna förstatligade när marknadsliberalen Bush lämnar Washington.

I Europa var föraktet mot Bush ännu större än i USA och från Bushs sida var de känslorna rätt ömsesidiga, med oenighet om klimatinsatser, FN-samarbete, nedrustning och militära insatser. Med undantag från det korta ”nous sommes tous Américains” efter 11 september rådde en frostig stämning. Några få undantag märktes i ”nya Europa” där länder som Polen till en början var redo att skicka trupp till Irak medan länder i ”gamla” Europa hade förordat fortsatta FN-inspektioner. Personer som då smått hånade Hans Blix fick ju upprättelse – erkännandet från Bush om de obefintliga vapnen har dock varit inlindat och skulden har lagts på CIA och ”alla” andra underrättelsetjänster som hade liknande uppgifter.

Vapenbrodern, vicepresident Dick Cheney, hävdar bestämt i sina avskedssamtal att besluten var de rätta och att de brutala förhörsmetoderna är motiverade mot den här fienden. Men en av de militära befälhavarna, Peter Pace, medgav häromdagen att han önskade att han kunde ta tillbaka ”uppskattningar” och ”rekommendationer” i Irak.

Ingen president har lämnat Vita huset med så låga popularitetssiffror sedan Richard Nixon i Watergateskandalens spår. Enligt en Gallup-mätning tycker 34 procent att Bush gjort ett bra jobb. Motsvarande tal för Bill Clinton var 66 procent, för George Bush sr 56 procent och för Ronald Reagan 63 procent.

Vad finns det då för gott att säga? Stabilitet i relationerna med Kina, annars en tänkbar konkurrent, en ny vänskap med Indien, beröm för humanitära insatser mot aidsepidemin i Afrika. Och, nu de senaste veckorna, synliga ansträngningar för att göra maktskiftet till det smidigaste någonsin med generösa gratulationer av Barack Obama efter valsegern och upprepade ”Jag önskar honom all lycka”.

Paret Bush flyger till Texas på tisdag eftermiddag där de dels har sin ranch i Crawford, dels en nyköpt villa i Dallas. Bush sa att han är en ”typ A-person” som inte kan tänka sig att sitta på någon sandstrand i stråhatt och Hawaiiskjorta, utan att han grunnar på en bok. Branschskvallret säger dock att hustrun Laura fått erbjudande om ett förskott, men inte han.