Tjetjenska kvinnor håller bilder på sina saknade familjemedlemmar under en av få sådana demonstrationer i Groznyj, Tjetjenien, i februari. Rädslan att mista ännu fler anhöriga gör att många tjetjener inte vågar protestera offentligt.
Enligt Vladimir Putin är kriget i Tjetjenien sedan länge avslutat. Den ryske presidenten har rätt på ett sätt, eftersom stora blodiga sammandrabbningar med stridsvagnar och stridsflyg sällan förekommer längre. Men för den krympande befolkningen - hundratusentals tjetjener beräknas ha dödats sedan 1994 - är skräcken fortfarande lika stor som tidigare. Terrorn har bara tagit sig andra uttryck.
- I början av 2000-talet omringade ofta den ryska armén hela byar och genomförde sedan sina utrensningsaktioner. Detta har upphört, i stället kidnappas människor nattetid av maskerade, okända män. Även om de anhöriga efter en tid kan få viss information om vilka som utfört dåden går det aldrig att bevisa något, säger Madina Magomadova, ordförande i organisationen Tjetjenienmödrar som hon själv var med och grundade 1995.
Madina Magomadova är i Sverige på inbjudan av Sida och Svenska Freds för att berätta om tillståndet i den under drygt 200 år så självständighetstörstande ryska delrepubliken. Det är ingen vacker bild hon målar upp.
- Personligen kan jag inte se något ljus i tunneln. Vi har fått lite bättre vägar det sista året, i övrigt är allt dystert. Det värsta är att jag inte har en aning om vart vi är på väg.
Kriget har förändrats på mer än ett sätt, blivit mer tjetjeniserat. Tidigare var det lättare att se spelreglerna: ”Vi mot dem”, alltså tjetjenska separatister mot den ryska armén. I dag agerar makthavarna i Kreml i allt högre grad med hjälp av sina tjetjenska medarbetare. Alu Alchanov är president, men det är unge Ramzan Kadyrov som är regionens starke man.
”Kadyrovtsis”, det vill säga styrkor under Ramzan Kadyrovs personliga ledning, är i många byar och städer lika fruktade som de ryska specialstyrkorna. Och de män som numer nattetid smyger in och kidnappar unga tjetjenska män kan lika gärna vara maskerade ryssar som tjetjener.
Hur många som försvunnit spårlöst under årens lopp är förstås omöjligt att säga. Madina Magomadova beräknar siffran till 18 000 om vi räknar från inledningen av det första kriget 1994. Officiellt har ”bara” 45 personer försvunnit i år, men Magomadova tror att den rätta siffran ligger på mellan 200 och 300.
- Skräcken är så stor att många anhöriga i dag inte vågar anmäla att deras barn försvunnit. I privata samtal berättar de att det finns ytterligare två, tre barn hemma och vet att om de retar myndigheterna så kan även resterande familj drabbas, säger Madina Magomadova.
Hon talar om att det i första hand är två kategorier män som försvinner. Dels anhöriga, och då talar vi inte bara om syskon och föräldrar utan även om mer avlägsna släktingar, till kända motståndare till såväl den ryska armén och till Ramzan Kadyrov. Dels före detta separatister, det vill säga de som så framgångsrikt kämpade mot ryssarna 1994-96 och nu helst skulle vilja lägga ned sina vapen.
Det betyder att de flesta tjetjenska män i praktiken inte har något alternativ. Antingen går de med i Kadyrovs styrkor (och får bättre betalt än poliser och soldater i övriga Ryssland) eller också riskerar
de att kidnappas och hamna i något av de många interneringsläger som drivs i både rysk och Kadyrovs egen regi.
Därifrån kan de möjligen friköpas för stora summor, men troligare är dock att släktingarna får vara glada om de kan köpa loss liket för en traditionell begravning.
