Läs mer om Haiti:

Med vidöppna ögon och knubbiga ben är Agnaldo Valerius omedveten om sina föräldrars ansträngningar för att ge honom en gynnsam start i livet. Han befinner sig nästan 2000 kilometer från deras hemland och är en av de första haitierna som fötts i Brasilien sedan landet började ta emot en våg av flyktingar efter 2010 års jordbävning.

Hans föräldrar, Anoux Valerius, 41, och Mari Monique Semexant, 38, gav honom ett brasilianskt förnamn som hyllning till det land där de nu hoppas bygga upp sitt tidigare liv. Jordbävningen totalförstörde familjens hem och när Anoux inte längre kunde hitta jobb samtidigt som Mari Monique såg varorna försvinna från affärshyllorna bestämde de sig för att ge sig av.

–Det är slut med vårt land. Folk driver bara runt på gatorna och letar efter jobb eller mat. Vår framtid finns här, säger Anoux.

Mari Monique var gravid när de samlade ihop sina besparingar och följde med en av de första grupperna på den hårda resan mot Brasilien. Sedan dess har mer än 4000 haitier gått i deras spår.

De flesta av dem följer en rutt som börjar med en flygtur från Haitis grannland Dominikanska Republiken till Panama. Därefter fortsätter man med buss och till fots genom Colombia, Ecuador, Peru och ibland Bolivia till Amazonas. Sedan är det en veckas båtfärd till närmsta stora brasilianska stad. Totalt kan resan ta upp till två månader.

Anoux och Mari Monique hade tur. De var bland de första 200 haitier som fick uppehållstillstånd i april förra året. Sedan dess har många fler kommit. I tisdags förra veckan aviserade Brasiliens regering att 4000 haitier ska få uppehållstillstånd, varav 1600 personer som liksom Anoux och Mari Monique redan fått klartecken att stanna och 2400 som vistas illegalt i landet. Men justitieminister José Eduardo Cardozo betonade att det handlar om en engångsföreteelse och att regeringen nu kommer att se över bevakningen av landets gränser.

Att skicka tillbaka haitier eller hindra dem att ta sig över gränserna går dock stick i stäv med den bild av ett välkomnande Brasilien som regeringen försökt bygga upp, inte minst i och med att man är ledande för FN:s stabiliseringsstyrka på Haiti.

–Visst är porten till Brasilien öppen, men för haitier är det bakdörren som gäller, säger Gelmino Costa, en katolsk präst vars kyrka har blivit ett landmärke för nyanlända som söker jobb och tak över huvudet i Manaus, huvudstaden i staten Amazonas.

Gelmino Costas församling hyr tio hus för att härbärgera de 1200 haitier som gjort staden till sitt nya hem. Vid kyrkodörren står Fauvette Vincent, 36, en av de dussintals haitier som väntar på prästen för att fråga om jobb.

–På Haiti säger folk att det finns välfärdssystem och massor av jobb i Brasilien. Allt är lögn, säger hon och suckar.

Fauvette minns hur uppgiven hon kände sig när hon just tagit sig över den brasilianska gränsen och möttes av ett myller av hundratals haitier med sängplatser under plasttält.

–Att komma till Tabatinga var som en andra jordbävning för mig. Så många som rest så långt i jakten på ett bättre liv och vid resans slutpunkt hamnar i en situation där de sover på gatan.

Eftersom Fauvette Vincent talar spanska klarade hon att ta sig genom fyra länder utan att bli offer för människosmugglare. Hon la också bara ut 1500 dollar, mindre än hälften av vad som generellt krävs för att ta sig till Manaus. Fauvette bor nu i ett kvinnohärbärge som en annan katolsk organisation driver.

Kyrkorna har blivit haitiernas första kontakt i Brasilien. Kvinnohärbärget byggs ut allt eftersom haitierna anländer. Ett stort antal kvinnor ligger om eftermiddagarna på sina slitna madrasser och sover, gråter eller lyssnar till sånger.

De får jobberbjudanden, men i själva verket erbjuds de praktiskt taget slavarbete, samma situation som brasilianska kvinnor ur de lägre samhällsklasserna möter.

Många av de haitiska migranterna kommer från medelklass- eller överklassfamiljer, annars skulle de överhuvudtaget inte ha kunnat betala för resan. En del har högskoleutbildning. De flesta vägrar att bli intervjuade eller figurera på bild.

–Vi vill inte att vår misär ska avbildas, för det är inte så här vi egentligen är, säger en av dem och skyndar ut från härbärget.

På bygget där Anoux jobbar som murarassistent har några brasilianska medarbetare skämtat om honom, på ett diskriminerande sätt, under en längre tid. Den dag vi besöker arbetsplatsen har han blivit avstängd för bråk.

–Jag vill bara glömma det här, säger Anoux och sätter punkt för ämnet.

Generellt sett förekommer haitier inte mer i brottsstatistiken än andra grupper, men tidningar har publicerat flera kontroversiella artiklar om haitierna. Till exempel om hur kollapsen av ett fängelse efter skalvet skulle ha inneburit att tusentals våldtäktsmän och mördare blev fria. Rubriken var ”Haitiska flyktingar: myndigheterna på sin vakt”.

Anoux Valerius säger att hans familj ändå klarar sig rätt bra, förutom problemen på hans arbetsplats och svårigheterna att hjälpa de tre söner som är kvar på Haiti. Det är ekonomin som står i vägen; Anoux och Mari Monique gjorde av med alla sina besparingar på resan och Anoux jobb till minimilön ger inga möjligheter att lägga undan pengar.

Men familjen delar ett träskjul i en kåkstad med två andra haitier och när Anoux kommer hem brukar grannarna vinka och ropa ”Bonsoir!” Sonen Agnaldo har redan brasilianska vänner. Medan vi pratar kommer en av dem, en treårig flicka, in i familjens vardagsrum och ger Agnaldo en godnattpuss. Innan hon går ut nickar hon åt Mari Monique som ler tillbaka.