Wilson Maina kliver över fåran med gråbrun sörja som skär genom gatan. Det sticker i näsan av förruttnelse och damm.

– Akta er för de hårt knutna plastpåsarna. Trampa på dem och ”poff!”, säger Wilson och slår ut med händerna för att visa hur avföringen skulle fara omkring. Han spricker upp i sitt barnsligt lyckliga skratt, vilket han som vanligt biter av i mungipan.

Det här är Mathare, en plåtdjungel nere i en dalsänka mitt i Nairobi. Stor som en svensk by, hem för över en halv miljon. Den mest kriminella slummen i Nairobi, som i sin tur är en av Afrikas farligaste städer. I slutet av 90-talet var Wilson en av Mathares mest eftersökta skurkar.

– När jag var liten åt vi mat som mest en gång om dagen, säger han med allvarlig uppsyn. Eftersom jag inte ville börja äta mat från gatan började jag stjäla när jag var tretton år. Polisen dödade människor varje dag då. Men att dö av hunger är en långsam och smärtsam död, så jag tänkte att det inte gör något om jag dör i morgon. Då går det i varje fall snabbt.

Wilsons röst spricker och han skakar på huvudet när han tänker på hur många han stuckit med sin kniv. Men det var länge sedan. Nu hänger inte längre lappar med hans bild på polishuset. Han somnar inte berusad i gränderna och skälls inte ut av arga grannar. I stället bjuder de in honom för att tala sina barn till rätta, han är deras förebild. Där han går sticker han ut med sina rena kläder och sin självsäkra blick.

– Jag har kommit ut ur mörkret nu, tack vare Jamii Bora.

Mer än hälften av Kenyas invånare lever i fattigdom, mer än hälften av Nairobis befolkning bor i slummen. Jamii Bora, ”bra familjer”, är landets största mikrokreditorganisation med 170 000 medlemmar. Deras mål är att ge fattiga möjligheten att hjälpa sig själva till en bättre tillvaro. Medlet är små lån utan annan säkerhet än de pengar låntagaren sparat.

Likt andra mikrokreditorganisationer måste man bli medlem i grupper om fem, men för att garantera medlemmarnas återbetalningar och öka deras levnadsstandard erbjuder Jamii Bora även sjuk-, liv- och olycksfallsförsäkringar. De driver nykterhetsprogram, ekonomiutbildning, program för hemlösa, barnhem och snart även en radiostation för att nå ut till de mest utsatta, ofta missbrukande, kriminella pojkar och män.

Deras senaste projekt väcker uppmärksamhet i hela världen – en helt ny stad, sex mil söder om Nairobi. Där ska snart 2 000 medlemmar flytta in med sina familjer, och tanken är att konceptet ska spridas över hela kontinenten. Enligt Muhammed Yunus, Grameen Banks grundare, sätter Jamii Bora standarden för mikrokrediten de närmsta tio åren. Det är längre än Jamii Bora funnits. Allt började nämligen för åtta år sedan, med 50 tiggare och en svensk pensionär.

Ingrid Munro tar emot i ett av de två sammanträdesrummen i Jamii Boras högkvarter i Nairobi. I receptionen utanför går telefonen i ett, men trots att organisationens grundare och chef som vanligt har hundratals saker att göra tar hon sig tid när hon väl ger den.

– Jag är svensk medborgare, med svensk mentalitet, men jag tänker och agerar som en kenyan, säger hon. Det är inte en svensk tjänsteman som sitter här, men en person som haft förmånen att uppfostras av dugliga, svenska chefer.

Ingrid föddes Mårtensson, men det var med efternamnet Jussil hon under 60-talet blev en mediepersonlighet, som den unga arkitekten med kortkort kjol och bestämda åsikter om kvinnofrågor och bostadspolitik. I Kenya, där hon spenderat den senaste tredjedelen av sitt liv, är hon endast känd som Mama Ingrid. Här har hennes genomträngande blick, skarpa tunga och vita hårsvall satt skräck i landets överklass, drivit på makthavare och experter, men inte minst väckt hopp hos tusentals fattiga. Då hon skulle pensio- neras från sin tjänst på det mellanstatliga organet African Housing Fund motsatte sig femtio tiggarkvinnor att hon skulle lämna dem. De följde efter henne och upprepade ”en Mama kan väl inte gå i pension?”.

– Så jag sade: ”Okej, jag kan väl kanske inte gå i pension. Men en bra mamma är också mån om att hennes barn ska bli självständiga, så om jag ger er hjälp måste ni göra någonting själva”. Efter fjorton år i Afrika hade jag lärt mig att det inte går att lyfta upp folk ur fattigdom med välgörenhet.

Ingrid lovade att låna tiggarna två shilling för varje shilling de sparade. Så när gruppen kom tillbaks med 8 000 shilling (800 kronor) två månader senare fick de 16 000, vilket blev början på en mängd olika verksamheter. Små grönsakshandlar, kolförsäljning, återvinning av papper. Men framförallt blev det början på Jamii Bora. Kvinnorna blev så småningom organisationens första socialarbetare och började återigen vandra på gatorna. Men nu var de inte på jakt efter allmosor eller löst hängande handväskor, utan efter fler fattiga som ville följa deras modell. Janet Bett var en av de femtio första tiggarna och är nu chef för avdelningen för hemlösa. Hennes arbetsplats är Ngara –  Östafrikas största rondell, omgärdad av välputsade husfasader, hotell och restauranger. Hemlösas tillhåll sedan de senast jagades bort av polisen.

Vanligtvis bjuder Janet generöst på sitt avväpnande leende, men i dag är det långt borta.

– En av mina pojkar blev påkörd i går, säger Janet. Medan han låg på marken kom en vakt från nattklubben bredvid och slog ihjäl honom med en sten.

Janet står med händerna tryckta i sidan en stund, innan hon styr sina lila lågskor mot vägdiket. Pojkarna hon pratar om är inte hennes söner, men de lever här på gatan, precis som hon själv gjorde under många år. Hon är van vid att de hamnar i trubbel. Intill en å pekar Janet på rester av små brasor, övergivna kläder och kartongbitar som ligger utspridda i gräset.

– Här bor mina pojkar, men det var bråk nyss, så de har gett sig av. På gatan är de bortglömda och oälskade. Det svåraste är att ändra på deras hjärnor, för de litar inte på att någon tror på dem. Men med tid och tålamod kan de klara det, jag vet.

Tillbaka vid rondellen går Janet till en refug. Det är lätt att missa kvinnan som sitter där, lutad mot gatlyktan. Hon sitter så stilla. Rör sig sävligt, apatiskt. Sparar energi, eller har blivit av med den. På den smutsgula filten sitter också en tio månader gammal flicka. Hon kravlar lojt upp i sin mammas knä, med samma kisande min.

– Adidja Asmin blev medlem i Jamii Bora samtidigt som jag, men lim och alkohol har hållit henne kvar på gatan, berättar Janet. För ett år sedan skadade hon sitt ben och fick hjälp av Jamii Bora att ta sig till sjukhuset. Men det har ännu inte blivit bra.

Om nätterna tar sig Adidja över gatan för att sova i en trappuppgång, men hon har hittills inte orkat ta sig till Jamii Boras avvänjningsprogram. Janet sätter sig ned och berättar för Adidja att hon ska hjälpa henne hitta fyra andra som hon kan bilda en grupp med, så att hon kan spara och ta ett lån. Det glimtar till i Adidjas ögon. Sedan sitter hon där igen. Med sitt trötta bröst blottat och en fort- farande hungrig bebis i famnen, ensamma på sin refug.

Stämbanden är ansträngda, men Ingrid Munros blick strålar som en kärleksfull och sträng farmors. Och det är med den hon fångar sina lyssnare.

– Afrika är inte en hjälplös håla med korruption, krig och svält utan en kontinent fylld av hopp. Våra medlemmar är precis lika begåvade, modiga och drivna som de svenska utvandrarna var – oftast behöver man bara så det här hoppet hos dem.

Sveriges första steg ut ur fattig- domen är något Ingrid gärna pratar om. De första, modiga Atlantresenärerna som uppmuntrade de mindre modiga att följa efter. Sparbankerna och folkrörelserna som startades under den tiden, vilka blev grunden för världens rikaste land, USA, och världens bästa välfärd, Sverige. Enligt Ingrid var dessa institutioner precis som Jamii Bora.

– Vi erbjuder en stege, men klättringen måste medlemmarna göra själva. Vissa nästan springer upp, men av dem kräver vi att de avsätter en del av sitt liv på att hjälpa dem som klättrar långsammare. Ta sig ur fattigdom är något man gör av egen kraft, men också av kraften att vara många tillsammans.

I en av Mathares midjebreda gränder stannar Wilson till. Han öppnar dörren till de tolv kvadratmeter han delar med sin fru och tre barn. Säng, byrå, soffa, och i mitten ett lågt bord med några smycken – en av Wilsons alla affärsverksamheter. När någon i familjen tvättar sig måste de flytta bordet för att göra plats för en balja.

– För att slippa köerna måste man hämta vattnet innan soluppgången, säger Wilson. Sedan gäller det att vaska försiktigt så att man inte spiller.

Katten Sparky smyger förbi fotogenlampan och sänder sin skugga över väggen, vilken Wilson tapetserat med ark av josförpackningar från Tetra Pak.

– Tidigare trodde jag att jag inte hade någon talang, att jag skulle dö fattig. Det är det dåliga omen de unga är fast i här. Nu har jag lärt mig att det går att resa sig.

Hittills har Wilson lyckats värva över tusen personer till Jamii Bora. Möjligheten att få flytta in i den nya staden Kaputiei är en stark drivkraft för dem.

– Allas dröm är att ta sig ur slummen. Vi förtjänar att bo i riktiga hus och Mama har gett oss vägen. Allt jag önskar är att Kaputiei ska stå färdig. Jag vill känna frisk luft.

Efter två års kamp i rättegången gav Högsta domstolen sitt byggtillstånd för Kaputiei den 21 mars. Sedan dess har Jamii Boras cement- och tegel- fabriker arbetat för fullt. Byggmaterial ska tillverkas till 2 000 bostadshus, skolor, avlopp, reningsverk, vägar, sjukhus och företagskvarter. 700 medlemmar sköter arbetet, vilket ger dem lön och början på ett framtida yrke. Allt tillverkas och bekostas av Jamii Bora, ändå har motståndet mot Kaputiei varit massivt.

– En grupp rika människor tror att staden skulle utvecklas till Mathare, säger Ingrid. De tror att Mathare ser ut som det gör för att det är dåligt folk som bor där. Vissa medlemmar tyckte att vi skulle flytta staden, men de här rika människorna och deras argument kommer alltid att återkomma, så vi bestämde oss för att ta striden.

Nu hänger foton från bygget på alla Jamii Bora-kontor. Wilson förklarar:

– De som bor i slummen vågar inte tro att det är sant. Vissa litar inte ens på bilderna.

Själv har han sett husgrunderna på plats. Nu sitter Wilson i en bil på väg för att för första gången se ett färdigt hus i Kaputiei.

Mitt ute på fältet stannar bilen och det blir stilla. Det enda som hörs är oktobervinden som visslar liv i savanngräset. Massajer syns som röda fläckar vid sina ko- och fårhjordar, några zebror betar vid sidan om vägen. Luften är den samma som Karen Blixen beskrev i Den afrikanska farmen för sjuttio år sedan:

”Här i denna höga luft andades man lätt och inandades ett bevingat, vilt hopp. I höglandet vaknade man om morgonen och tänkte: Nu är jag där jag ska vara”

Wilson blickar mot det tegelrosa strecket i slutet av vägen – hustak.

– Här ska jag hänga min jacka!

Wilson håller upp sin kavaj mot en inbillad krok i det tomma huset, men avslutar snart charaden och viker sig dubbel av skratt. Han tar sig för ansiktet, blir allvarlig, men snart bubblar det över igen.

– Det här är ett mirakel. Jag hade aldrig kunnat drömma om att bo så här. Han slår knytnäven i väggen – det här är sten! Han går in i köket och sveper med armen – så här stort är mitt hem i dag! Han slår ihop händerna och börjar skratta igen – jag är mycket lycklig!

250 hus står färdiga i prydliga rader, endast avloppet fattas. Konstruktionsledare John Gathanga är fylld av beröm.

– Standarden är fantastiskt bra – till och med bättre än i vissa fina kvarter i Nairobi. Det är en mycket bra insats för att bli av med slumområdena. Alla kommer att vilja duplicera det här sättet att bygga på, det är så lätt. Det här är bara början.

Om allt går som det ska kommer inflyttningen kunna börja i mitten av december, gissar han. Det lyser till i Wilsons ögon.

– Då ska jag säga till mina vänner i Mathare att packa – jag bjuder på julmiddag!