I Tunisien tändes den eld som dragit fram över arabvärlden och fått regionens diktatorer att darra. Revolten startade vid årsskiftet när missnöjet mot den korrupte Ben Ali förbyttes i protester.

Den utlösande händelsen inträffade den fattiga staden Sidi Bouzid där den desperata unge mannen Muhammed Bouazizi tände eld på sig själv i protest mot förtryck och korruption.

Men utan internet hade revolutionen inte spridits så snabbt. En av de centrala gestalterna i kampen på nätet var Slim Amamou, som redan tidigare gjort sig känd som en vass kritiker av den sittande regimen.

– Redan 2009 började jag kämpa för yttrandefrihet på nätet. Jag visste att om vi bara fick ett utrymme att uttrycka våra åsikter på internet så kunde det bli en hävstång för andra demokratiska rättigheter.

När protesterna bröt ut i de fattigaste delarna av landsbygden slog militär och polis tillbaka med full kraft. När de tunisiska medierna mörkade utvecklingen beslöt sig Amamou och hans vänner för att stödja revolten genom att använda sina kunskaper om datorer och internet.

– Vi började bevaka vad som hände och fick en snöbollseffekt. När informationen hamnade på nätet började människor läsa, diskutera och stötta revolten med egna demonstrationer.

I ett sista försök att få kontroll över situationen skärpte regeringen den redan hårda censuren. Bloggar och hemsidor stängdes medan polisen tog över epostadresser och Facebook-konton.

Samtidigt spårade regimen upp de mest inflytelserika bland de tunisiska nätaktivisterna. Slim Amamou greps och fördes till en källarcell i landets fruktade ministerium för inrikes säkerhet.

I fem dagar hölls Amamou kedjad till händer och fötter. Förhörsledarna sa till honom att hans familj och vänner torterades i cellerna intill. Men utanför fängelsets väggar höll regimens grepp på att smulas sönder.

– Mitt gripande blev en symbol för förtrycket. Ben Ali släppte mig för att lugna folket. Men när jag kom ut hade trycket på honom blivit för stort.

Amamou släpptes dagen innan Ben Ali slutligen gav upp och flydde.

– Kraven utvecklades från ekonomiska krav på arbete och inkomst till en gemensam tanke om att Ben Ali måste bort. Jag är faktiskt förvånad över att regeringen föll så snabbt, säger Amamou till Svenska Dagbladet.

Amamou tror inte att en så snabb revolution hade varit möjlig utan de senaste årens tekniska framsteg. Samtidigt vill han tona ner bilden av bloggarna som revolutionens stjärnor.

– Det här hände tack vare internet. Att idéer och krav vävs ihop på kort tid är specifikt för internet. Men själva revolten stod folket för, de som demonstrerade på gator och torg. Jag satt ju fängslad då.

Nästan omedelbart utnämndes han till biträdande ungdomsminister i övergångsregeringen som ska arbeta fram en ny grundlag och förbereda de första fria valen i slutet av juli.

Men arbetet har inte gått helt smärtfritt. Med regimen borta har proteströrelsen splittrats och många anser att förändringen sker för långsamt. Men nu riktas ropen om snabb förändring till Amamou.

– Jag kände själv likadant när jag betraktade systemet utifrån. Men vi måste minnas att allt gått otroligt fort. Jag tror vi tappade känslan för tid när Ben Ali försvann så snabbt.

Enligt Amamou är Tunisiens största problem människors bristande tro på systemet. Regeringen betraktas som något främmande, något som ska överlistas eller utnyttjas för att överleva.

– Det finns ingen politisk kultur och ingen litar på regeringen. För att vara tålmodig och vänta på förändring måste en medborgare känna förtroende för den politiska processen.

Samtidigt är landets största tillgång befolkningens ökade medvetenhet om de demokratiska rättigheter som förvägrades dem så länge.

– Vi saknar erfarenhet och kunskap. Men vi har den viktigaste komponenten, människor som vågar tala om sina politiska rättigheter och ställa krav.