För regimkritiker i arabvärlden är bloggen ett andningshål. De modiga kan bryta tabun. Den 33-årige egyptiern Wael Abbas tog ett initiativ som förändrade hans hemland en smula.

För ett år sedan fick han via en kompis se en videofilm, tagen i ett polishäkte, som cirkulerat runt på mobiltelefoner i Egypten. Skälet till att polismännen lät sprida tortyrfilmen var att de på detta sätt ville varna människor i Kairos gatuliv från att sticka upp mot polisen. Filmen var tagen av en polisman och visar hur en gripen busschaufför, Emad al-Kabir, skriker av smärta när han utsätts för sexuell tortyr och förnedring.

Wael Abbas lade ut filmen på sin blogg.

–Jag kräktes när jag såg den första gången och jag sa till min mamma att hon inte fick titta på min blogg, vilket hon annars brukar göra, säger han till SvD.

Genom att lägga ut filmen på nätet bröt han tystnaden om tortyren i Egypten. Från Waels blogg spreds filmen vidare till YouTube. Fallet blev uppmärksammat och ledde till åtal. Busschauffören Emad al-Kabir fick därmed viss upprättelse, även om Wael Abbas tycker att torterarnas straff på tre års fängelse är alldeles för kort. I domskälen slås fast att chauffören blev utsatt för sexuell tortyr med hjälp av en käpp, samt att han blivit slagen med bland annat en piska.

–Emad al-Kabir var mycket modig som vågade stämma poliserna. Först tvekade han, men när han insåg att poliserna skulle ställas till svars så gjorde han det.

Alla egyptier vet att det är vanligt med tortyr i deras hemland, men få vågade tala om det tidigare, konstaterar Wael Abbas.

–På 70-talet, under president Sadat, fanns det filmer som visade tortyren på 60-talet, under Nasser. Sadat var emot tortyren. Men efter Sadats död 1981 visas inte de filmerna mer. Under president Mubaraks tid har det hållits tyst om tortyren. Polisen har framställts som änglar, säger Wael Abbas.

Hosni Mubarak har regerat med hjälp av undantagslagar i 26 år. I väst kallas landet ofta för en ”moderat” arabstat, men egyptiska regimkritiker ser det som en dimridå som döljer en brutal verklighet.

Med bloggar och sociala sajter som Facebook, vilka är stora i arabvärden, har det dock blivit större öppenhet. Men regimen slår också till mot bloggosfären. Den 22-årige Abd el-Karim Suleiman, känd som Karim Amer, dömdes i februari till ett års fängelse för att ha förolämpat president Mubarak och till tre år för att ha skymfat islam.

Senare i år dömdes fem chefredaktörer för att de hade skrivit om det väntade maktskiftet till förmån för presidentens son, Gamal Mubarak.

–De fem chefredaktörerna hade råd att bli fria genom borgen, säger Wael Abbas.

Han hör till de många egyptier som önskar sig ett större europeiskt engagemang för Egypten. Det gör också det nystartade liberala partiet Demokratiska fronten, berättar partiets internationella sekreterare Amr Soliman.

–Vad gör Sverige? undrar den välkände egyptiske sociologen Saad Eddin Ibrahim, som jag talar med. Han har tidigare suttit i egyptiskt fängelse, dömd för sin systemkritik, och är nu tvungen att arbeta från Qatar eftersom han riskerar nya åtal i sitt hemland.

Regimkritiker i Kairo vet hur flyktigt västvärldens intresse kan vara för dem. När liberalen Ayman Nour ställde upp i presidentvalet 2005, ett val som ägde rum efter påtryckningar från USA, hyllades han vitt och brett i Europa och USA.

Vid den tiden – före Hamas segerval i Palestina – lade USA in en hög växel för en demokratisering av arabvärlden. Utrikesminister Condoleezza Rice syresatte den egyptiska oppositionen av alla kulörer genom att vid ett tal på Amerikanska universitetet i Kairo sommaren 2005 deklarera att ”alla fria nationer” står på samma sida som de miljontals medborgare i Mellanöstern som längtar efter frihet och demokrati.

Men efter det egyptiska presidentvalet, där inga internationella observatörer tilläts och som Mubarak vann överlägset enligt de officiella siffrorna, har det i stort varit tyst om Ayman Nour.

I Egypten straffades han i december 2005 och han avtjänar sedan dess ett femårigt fängelsestraff på grunder som har ifrågasatts av omvärlden. President Bush jämställde i somras Ayman Nours fall med den burmesiska regimmotståndaren Aung San Suu Kyi.

Desillusionerade egyptier tycker att Ayman Nour får skylla sig själv som tog strid med självaste presidenten. Själv konstaterar han från sin fängelsecell:

–Det som har hänt mig sänder ett budskap till alla.