Boende drabbade samman med polis och attackerade byggnader i en förort till Tunis i går, berättade flera vittnen för Reuters. Det är första gången som kravallerna spridit sig till huvudstaden.
Folkmassor i arbetarstads- delen Ettadamen har plundrat butiker och satt eld på en bank, och polisen jagar dem med batonger, enligt vittnen.
De protester som skakat Tunisien sedan mer än tre veckor tillbaka kallas intifada, uppror på arabiska, ett ord som vanligen associeras med den israelisk-palestinska konflikten. Men nu gäller det en ung frustrerad befolkning och dess protester mot landets egen president och hans polisapparat.
Det som började som en spontan ungdomsprotest har med tiden dragit med sig fackföreningar och stora delar av samhället. Islamister och sekularister kan stå sida vid sida. Upproret har ingen ledning men däremot en tydlig måltavla: president Zine El Abidine Ben Ali, en hårdför ledare för en polisstat där regimkritiker jagas, där friheten på nätet kvävs och där ungdomarna brottas med brist på jobb, bostäder, höga matpriser och magra framtidsutsikter.
Hittills har 23 personer dödats i protesterna enligt officiella siffror, men människorättsorganisationer talar om betydligt fler. President Ben Ali har på tv fördömt vad han kallar för ”terrorhandlingar” och försöker tysta kritiker- na genom att lova 300000 nya jobb.
Men alla frågar sig varifrån de jobben ska komma. Tunisien har under hans styre utvecklats till rena maffiaväldet, säger tunisiska regimkritiker.
–En företagare som blir för framgångsrik kan få Ben Alis maffia på sig. Då kan bankerna blockera pengar, allt i syfte att tvinga ägaren att sälja sitt företag till underpris, säger en medelålders akademiker som själv har en ung dotter bland demonstranterna på gatorna.
Ben Ali har sin bakgrund i den militära underrättelsetjänsten. 1987 avsatte han den förre presidenten Habib Bourguiba, som blivit senil, i en statskupp. Ben Ali har med tiden blivit en allierad till väst i kampen mot terrorismen, men tunisiska regimkritiker menar att hans politik kan driva ungdomar i armarna på militant islamism.
Det har gnisslat till mellan Tunis och Washington de senaste dagarna, sedan State Department uttryckt sin oro för tillslagen mot bloggare och demonstranter. Men det som verkligen kan påverka Tunisien är reaktioner från EU, eftersom EU är landets största handelspartner.
Gnistan till den tunisiska intifadan tändes den 17 december när en arbetslös 26-årig akademiker, Mohammed Bouazizi, hällde satte eld på sig själv. Det var hans desperata protest mot att polisen lagt beslag på den grönsakskärra han använde för att skrapa ihop en mager inkomst.
Bouazizi avled den 5 januari av sina brännskador. Hans död blev droppen för tunisiska ungdomar som förstod hans känsla av hopplöshet. Tunisien, liksom arabvärlden i stort, har en mycket ung befolkning. 60 procent av invånarna är 25 år eller yngre. De officiella arbetslöshetssiffrorna på 10 procent tror ingen på. Antalet arbetslösa växer med varje ny årskull som går ut skolan.
När samtidigt matpriserna stiger – vilket blivit kännbart för hela Nordafrikas befolkning – innebär det en daglig kamp för att få vardagen att gå ihop. Till det kommer bristen på bostäder, korruption, maffiaväldet och en polisapparat som slår ned på regimkritiker och tvingar namnkunniga oppositionella utomlands. Situationen driver också många unga att söka sig bort. En opinionsmätning gjord av Silatech-Gallup visade att 44 procent av republikens unga vill emigrera.
–Det här är början till slutet för Ben Alis regim. Hans fru Leila har flytt till Dubai. Ingen vet hur det här kommer att sluta, säger en tunisisk regimkritiker.
