Doktor Hanan al-Wadiyyah på intensivvårdsavdelningen för nyfödda på Shifasjukhuset i Gaza City.
Foto: Bitte Hammargren
I kuvöserna på Shifasjukhuset i Gaza ligger spädbarn med hjärtfel och andningssvårigheter. En liten bebispojke har en oroväckande blålila färg i ansiktet. En annan har svåra krampanfall.
Barnläkaren Hanan al-Wadiyyah skulle också under normala omständigheter vara vaksam. Men genom Israels sanktioner mot Gaza måste hon ständigt vaka över den känsliga apparatur som spädbarnen är kopplade till. Strömavbrotten kommer regelbundet och det tar några minuter innan sjukhusets generatorer tar över kraftförsörjningen.
–Om strömmen går och vi inte omedelbart ger den här lille pojken manuell syretillförsel kommer han att dö, säger barnläkaren och böjer sig över en kuvös.
Överallt i Gaza berättar människor om hur oskyldiga civila drabbas av de israeliska straffåtgärder som infördes efter det att Israel i höstas förklarade det Hamasstyrda Gaza för fientligt område. Sanktionerna motiveras med att de ska stoppa de militanta gruppernas raketbeskjutning av civila i sydvästra Israel.
Men både Världshälsoorganisationen, WHO, och Internationella rödakorskommittén visar att civila drabbas svårt genom denna kollektiva bestraffning. Sedan Israel har strypt överföringen av bränsle, el och reservdelar till Gaza får det avloppssystemen att svämma över. 40 miljoner liter orenat avloppsvatten pumpas rakt ut i Medelhavet per dag.
Tillgången till rent vatten har sjunkit med 30 procent sedan sanktionerna infördes sommaren 2007.
Barn har svårt att komma till skolan när skolbussarna saknar bensin. De som ännu har jobb att gå till har svårt att få transporter till sina arbeten, även om privatimporten av bensin och diesel från Egypten har gett tillfällig lättnad.
Industrierna på norra delen av Gazaremsan står tomma och tysta. När arbetare varken får passera in till Israel som förr eller hittar jobb i Gazas igenbommade fabriker översvämmas denna isolerade landremsa av ”arméer” av arbetslösa unga män.
Läget utnyttjas av de militanta grupperna. De kan betala sina rekryter, troligen med hjälp av pengar som smugglats från Egypten, via hemliga tunnlar eller genom den raserade gränsen i Rafah.
Mycket av det som händer i Gaza har krassa ekonomiska förklaringar under ytan.
–Sanktionerna slår hårt mot det privata näringslivet i Gaza medan de offentliganställda får ut sina löner även om de inte har några jobb att gå till. Jag tror att det är straffet för att många inom näringslivet stödde Hamas i valet 2006. De var missnöjda med Fatahs korruption, säger en källa ur eliten i Gaza City.
Trots bitande kyla har Gazas invånare ingen värme i hemmen denna vinter. Dunkarna med diesel från Egypten som burits hem de senaste dagarna räcker inte långt.
De sex till åtta timmar per dag som det finns ström laddar familjer bilbatterier som får driva batterilampor resten av dygnet. Och beslutet från Israels Högsta domstol att låta Gaza åter få el och bränsle i begränsad skala kan bara täcka basbehoven, säger en ledande kraft inom Petroleumhandlarnas förening i Gaza.
Hårdast slår sanktionerna mot Gazas allra svagaste: de sjuka, gamla och nyfödda. Chefen för Shifasjukhuset, doktor Hassan Khalaf, vet inte exakt hur många patienter som har dött en för tidig död som en följd av sanktionerna. En del kan ha varit chanslösa även utan sanktionerna.
–Men medierna har talat om 85 sådana fall.
–Vården går på knäna genom bristen på el, diesel och läkemedel. Nittio läkemedel finns inte alls på lager. 130 andra mediciner har vi mindre än tre månaders lagerhållning av. Det beror främst på fördröjningen i Israel. Somliga reservdelar ligger kvar i månader där. De internationella organisationerna vet om det, säger Hassan Khalaf.
–Men vi har också svårt sjuka som israeliska sjukhus är villiga att ta emot men som blir stoppade vid Israels gräns (i Erez). Ungefär 25 procent av patienterna får inte komma igenom. I de allra flesta fall ges inga förklaringar. Patienter förhörs vid gränsen. Israel försöker tvinga dem eller deras följeslagare att bli spioner, hävdar sjukhuschefen.
Den unga cancerpatienten Nadia Omari, som blivit opererad på ett sjukhus i Tel Aviv – en vård som betalas av hälsoministeriet i Ramallah eller genom försäkringar – har blivit sämre sedan hon kom tillbaka till Gaza.
Nu ligger hon kraftigt avmagrad och får dropp med glukos. Nadia Omari har tappat halva sin kroppsvikt och är nu nere på 40 kilo.
Hennes närmaste försöker mata henne men hon kan inte behålla födan. Tarmarna är utslagna.
–Dropp med proteiner och fett finns inte på lager här, säger maken Youssef Omari och tar Nadias hand.
Hans hustru är bara skinn och ben och ser ut som en mycket gammal kvinna. Men hon är bara 28 år.








