Inga lås på cellerna, inga vakter på avdelningarna. Beväpnade fångar knarkar helt öppet samtidigt som småbarnen leker på rastgårdarna.Här, på fängelset San Pedro i Bolivia, satt Jonas Andersson inlåst i tre och ett halvt år. Och här blev han pappa.

Den genomkorrumperade anstalten El penal de San Pedro, belägen 3 600 meter över havet mitt i Bolivias huvudstad La Paz, beskrivs ibland som ett Bolivia i mikroformat. De rika har allt, de fattiga inget. Fångarna lever under erbarmliga förhållanden, ofta flera stycken hopträngda i små betongceller utan ståhöjd.

Interna fängelsedokument från december 2005 som SvD tagit del av visar att hela 80 procent av fångarna på San Pedro ännu inte har fått sin dom. En fånge som inte har råd att muta sig före i domstolskön kan få sitta flera år och vänta på att få sin sak prövad, trots att det högsta straffvärdet för det påstådda brottet bara är sex månader. När fången till slut släpps ut ges ingen kompensation för de förlorade åren.

Men i andra delar av fängelset är det annorlunda.
– På min avdelning, La Posta, fanns det två- och trerumslägenheter som var lyxutrustade med allt från jacuzzi och finsk bastu till soldäck och hemmabioanläggningar. Där bor två knarkkungar, en bankir och en politiker som har lurat av folket pensionspengar, berättar 32-årige Jonas Andersson över en kopp kaffe hemma i lägenheten i Kungälv.

Jonas hade åkt till Bolivia för att hämta hem en väska åt en stor narkotikahandlare i Göteborg. Han var vid den tiden hårt skuldsatt och psykiskt instabil. Det hade verkat så enkelt; bara bära en knarkväska förbi den redan mutade tullpersonalen, och så skulle alla hans problem vara ur världen.

Den 23 januari 2002 greps han på La Paz flygplats med 2,9 kilo kokain i väskorna och hamnade på San Pedro.
Han upptäckte snart att han var helt utlämnad åt sig själv. De söndermutade vakterna höll sig oftast utanför grindarna och lät fångarna styra själva. Jonas blev överfallen fler gånger än han kan minnas och bevittnade på nära håll tre mord.

Vid ett tillfälle tittade poliserna bara på när drygt 50 fångar misshandlade en nyanländ pedofil till döds. Mordet resulterade inte
i några repressalier över huvud taget.
– Det var nästan det som var värst, att poliserna var ­inblandade i så mycket av skiten, säger Jonas.

På San Pedro bor också omkring 100 barn tillsammans med sina dömda fäder. De har ingen annanstans att ta vägen när familjeförsörjaren åker fast, utan får tillbringa sin barndom bland styckmördare, sexbrottslingar och påtända narkomaner. De äldre barnen lämnar fängelset för att gå till skolan på dagarna, men återvänder på eftermiddagen.
– Barnen används ofta för att smuggla in knark i fängelset, berättar Jonas.
Narkotikan flödar fritt innanför murarna, och är så billig att turister ibland mutar sig in på fängelset för att göra affärer. Ett gram kokain kan köpas för 20 kronor, jämfört med 800 kronor på gatan i Stockholm.

Jonas Andersson, som hade haft drogproblem tidigare, hade sannolikt själv börjat droga ner sig i ren självömkan om inte något mycket oväntat hade hänt medan han väntade på den försenade ­kokainleveransen i flera veckor
i staden Santa Cruz. Han blev kär.

Och när han en månad senare hamnade i fängelse flyttade hans bolivianska flickvän Deysi Aparicio Justiniano in i hans cell, något som inte alls är ovanligt på San Pedro.
I augusti 2002 gifte de sig i fängelsets katolska kyrka och fyra månader senare fick paret sitt första barn.
– Det blev den absoluta vändpunkten för mig. Jag hade inte tagit några droger alls sedan jag kom till Bolivia, men det var först när jag satt där i cellen med min lilla dotter i famnen som jag insåg att det inte fanns någon väg till­baka till mitt gamla liv, säger Jonas.

I dag lever han ett äkta ”Svenssonliv” i Kungälv. Han arbetar heltid på ett stort livsmedelslager, hustrun Deysi pluggar svenska och de två barnen går på dagis.
– Det låter ju helt knäppt egentligen, men att hamna på San Pedro var nog det bästa som kunde hända mig, säger han.

MARKUS LUTTEMAN
utrikes@svd.se